Det handlar om Ortorexia Atletika. Och det jobbar vi med varje dag.

Det är det omtalade blogginlägget av Sara Penton om ätstörningar inom elitidrotten, som följdes av en DN-artikel, vi refererar till.

Vi läser om en otroligt klok tjej som prickar in varje punkt på listan över symtom på ortorexi men som ändå har styrka nog att säga ifrån. Det är beundransvärt.

Ätstörningar inom idrotten är ett vanligt scenario

Dessvärre är det ett alltför vanligt scenario Sara vittnar om. Vi får varje dag samtal från tjejer och killar som på grund av dåliga råd från tränare, dietister, läkare eller självutnämnda experter hamnat i en ond cirkel av ångest, tvång och endorfiner blandat med självhat i takt med att träningsmängden ökar och kosthållningen blir striktare. De yttre omständigheterna kan variera, vi tar emot elitidrottare från ett tjugotal idrottsförbund, men utvecklingen är ofta densamma Ovetenskapliga dieter kombineras med stentuff träning, som i början ger positiva resultat men långsamt bryter ner kroppen och triggar en ångest som ofta leder till att den drabbade tränar ännu hårdare.  Sedan är den negativa spiralen ett faktum.

Vi har lång erfarenhet av elitidrott och idrottsforskning och vi vet hur svår balansgången mellan kost och träning kan vara inom vissa idrotter. Just därför är det oerhört viktigt med professionella råd som har vetenskaplig bäring. Det är fullständigt vansinne att uppmuntra till snabb viktminskning på det sättet som Saras dietist verkar ha gjort och det finns en brytpunk då prestationsförmågan försämras, snarare än att utvecklas positivt. En alltför snabb viktnedgång riskerar att trigga igång en ätstörning, ger överbelastningsskador, depression, ångest men framför allt försämrar omdömet. Minne, koncentrations- och associationsförmåga påverkas negativt och man fattar inte lika bra beslut. Träning för prestation övergår till träning för att gå ner i vikt vilket betyder att elitkarriären med stor sannolikhet är över.

Ortorexia Atletika kräver professionell vård

Ortorexia Atletika är förrädiskt och det krävs professionell hjälp för att bli helt frisk. Precis som Sara beskriver i sin bloggpost tappar den drabbade konceptet av vad som är normalt och det är ofta omgivningen som märker att personen förändras. En frisk person förstår att det inte är rimligt att få ångest av en banan, men den drabbade kan ha väldigt svårt att se det.

Den som inte är helt frisk jämför sig ofta med andra sjuka – tränare, lagkamrater eller kända profiler, och tänker att “jag är ändå friskare än dom”. “Det blir inte bättre än såhär” eller “jag har lärt mig att leva med min ångest” är vanliga argument för den som inte kommit hela vägen. Men det går att bli helt frisk och samtidigt fortsätta en elitkarriär, vi har sett det ske så många gånger och det är en sanning som tål att upprepas.

Det är väldigt positivt att detta problem, som de flesta inom elitidrotten känner till men få vågar prata om, äntligen uppmärksammas. En stor eloge till Sara för ditt kloka inlägg. Låt oss fortsätta diskussionen om hur man kommer vidare inom idrotten och hur man blir frisk från Ortorexia Atletika!

Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko