Hälsoböcker

I Sverige älskar vi att prata om kost och hälsa. Vi är landet där flest kokböcker ges ut per capita och det tycks inte finnas några gränser för hur många trenddieter vi vill läsa om. Men en trenddiet är just en trenddiet, och i de allra flesta fall finns ingen forskning eller evidens som stödjer de hälsoeffekter dieten påstår sig ha.

DN Debatt den 17 feb skrev fem forskare att “Många böcker om kost och hälsa innehåller så allvarliga felaktigheter att det kan påverka människors beteende och hälsa negativt.”. På Ylab ser vi konsekvenserna av det varje dag.

Alla kan vara kostexperter

Det blir problematiskt när vem som helst kan publicera och sprida en tes om hur man bäst tar hand om sin hälsa med hjälp av en viss kost eller ett visst hälsoupplägg. Vad som fungerar för en individ fungerar nödvändigtvis inte för en annan, och det går verkligen inte att generalisera och rekommendera något till den stora massan baserat på vad man själv mår bra av. Vem som helst kan starta en blogg, podd eller ett Instagramkonto. Och när man har tillräckligt många följare är man plötsligt en “expert” på ämnet. “Hälsobloggare” får expertkommentera i TV och radio och bokförlagen köar för att få ge ut boken som kan säljas till “profilens” alla följare.
Men vad blir konsekvenserna om det är ett upplägg som är olämpligt för yngre och växande? För någon med hjärt-och kärlsjukdom? Eller om upplägget är ortorektiskt?

Snabb och missvisande information

När en diet eller livsstil blir populär så får den maximal spridning via sociala medier, och ofta via en ”profil” som genom att förespråka den bygger sin egen berömmelse. När profilen visar upp sina magrutor och samtidigt rekommenderar följarna att byta ut frukostmackorna mot kvarg, utan att egentligen inte ha några belägg för varför det skulle vara bättre, blir det en sanning för många. Det är svårt att se bakom profilens, som nu blivit expert, image och faktiskt fråga sig vad denne har för kunskaper? Vad baserar hen sitt uttalande på? Sin masterexamen inom fysiologi? Eller kanske de omfattande forskningsprojekt de lett då de kunnat bevisa hälsoeffekterna av en viss kosthållning? Med allra största sannolikhet, inget av dessa. Bloggaren eller instagramaren har blivit expert, endast på grund av att ha lyckats samla en stor skara följare.

Effekterna av icke-granskade kostråd

Så vad är då problemet med lekmän som blir ”experter” och får skriva böcker? Det är ju upp till var och en om man vill läsa eller inte? När friska människor blir sjuka av att utesluta vissa livsmedel och överdosera andra utan att förstå varför har vi ett problem. Och konsekvenserna ser vi på Ylab varje dag. Liv som går i spillror, sjukskrivningar, drabbade och anhöriga som lider och vårdinrättningar som inte har kapacitet eller kunskap att ge adekvat hjälp.

Ortorexi är lömskt och svårt att ta sig ur själv, till stor del på grund av att det är svårt att få objektiva och vetenskapliga råd om kost och träning från allmänheten. Och när men inte ens kan lita på böcker publicerade av etablerade förlag har vi ett problem.

Så vi håller med skribenterna på DN, det behövs en kvalitetsgranskning av publicerad litteratur. Till dess önskar vi att förlagen kunde ta större ansvar för villfarelserna de publicerar.

Är du orolig för dig själv eller någon anhörig är drabbad av ortorexia nervosa eller ortorexia atletika kan du göra vårt självtest för Ortorexi, eller kontakta oss för mer info.

Vad är ortorexi?

Vad är ortorexi?

Ortorexi (Ortorexia Nervosa) är ett tillstånd där den drabbade är fixerad vid att äta nyttiga livsmedel och även ofta vid att träna mycket.. Ordet kommer från grekiskans ”orthos” (renlärig) och ”orexis” (aptit) och fick sitt namn på 1990-talet av den amerikanske läkaren Steven Bratman. Bratman uppmärksammade att många av hans patienter var besatta av nyttiga livsmedel och att de också beskrev sig själva som ”träningsnarkomaner”.  Ortorexi är ingen erkänd diagnos, utan ett tillstånd och samhällsfenomen. Ortorexia Atletika är ett begrepp som etablerats av Ylab som även inkluderar tvångsmässig träning, då man vid behandling av ortorexi har kunnat konstatera att den absoluta merparten även ägnar sig åt detta.

Allt cirkulerar kring maten och träningen

Så vad är ortorexi? För en ortorektiker kommer mat-och träningsrutinerna i första hand. Om man ställs inför en oväntat situation där ens rutiner rubbas medför det ofta en stark ångest hos den drabbade och utebliven träning kompenseras ofta vid ett senare tillfälle. Ofta finns det ett antal livsmedel som man inte alls äter då rädslan för att bli tjock eller sjuk är så pass stor.

Begränsar och anpassar sitt liv

Den fixering som maten och träningen utgör medför ofta att en ortorektiker blir begränsad och inflexibel i sitt liv. Det är inte ovanligt att fester, bio och fikor på stan ersätts med gymbesök eller löpturer. En ortorektikers sociala liv inskränks mer och mer och inte sällan är det i träningssammanhang med likasinnade som man umgås. Det rigida schema som individen satt upp för sig själv har inte rum för någon spontanitet och en ortorektiker kan upplevas som ”trubbig” och tråkig.  Skola, jobb och karriär påverkas när man får svårt att fokusera för att man ofta får i sig för lite energi och kolhydrater, sover dåligt om nätterna och inte vågar följa med på konferensresor av rädsla att mat och träning ska påverkas i för stor utsträckning.

Vad är orsaken till ortorexi?

Det finns inget fastställt ursprung eller vedertagen anledning till varför någon drabbas av ortorexi, men det går att härleda till många samhällstrender.  Det råder idag exempelvis ett mycket starkt fokus på hälsa som uppmuntrar till att äta ”ren” och nyttig mat och att träna mycket.  Det har även under en tid pågått en fitnesstrend som varit starkt influerad av body building. Body building kännetecknas av frekvent träning med tunga vikter efterföljt av energifattig diet för att få bort maximalt med underhudsfett så att muskulaturen syns.  Ortorexin har även tagit sig in i idrottsrörelsen.  Ofta ger tränare kostråd som inte är vetenskapligt underbyggda eller kostråd som inte är i paritet med träningsdosen idrottaren har.  Idrottare själva influeras också av så kallade  experter som bloggar om sin kosthållning och träningsrutin, ofta även de utan tillräckligt omfattande utbildning.

Kan man bli frisk från ortorexi?

Det går att bli frisk från ortorexi, men man behöver rätt hjälp och att symtomen tas på allvar. Tyvärr uppmärksammas ofta inte problemen innan det gått väldigt långt eftersom att kunskapen inom vård, skola och hos allmänheten är bristfällig. Många läkare tycker att ortorexipatienter ser väldigt hälsosamma ut med magrutor, lågt fett-och sockerintag och flitiga träningsrutiner. Patienten är ofta normalviktig, men fettprocenten kan däremot ligga långt under normalt och orsaka många problem som läkare inte ser då de inte mäter fettprocen tutan endast tar en vikt och mäter patientens BMI. Men med rätt hjälp går det att bli av med båda fysiska och psykiska symtom och leva ett hälsosamt och lyckligt liv.

Ett första steg om du misstänker att du, eller någon i din närhet, är drabbad av ortorexi är att göra en wellnessanalys. Analysen ger en snabb indikation på den drabbades tillstånd och förslag på åtgärder för att förbättra hälsan och välmåendet.

Testa dig själv här eller boka en wellnessanalys. Det är värt att ta steget mot ett friskt liv!

Jul för en före detta ortorektiker

December månad är inget en ortorektiker ser fram emot särskilt mycket. Ingen annan månad på året innehåller så många tillfällen som stör ens kost- och träningsrutiner. All denna mat som man inte ”kan” äta, dessa glöggfester, julbord med jobbet och chokladaskar som står framme i vart och vartannat lunchrum.  Jag vet hur det är att sky det som pesten och att hitta vägar runt det. Jag vet hur det är att vara livrädd för något som borde vara det mysigaste och mest tilltalande som finns: mat, värme och gemenskap. Men det går bara inte att börja äta spontant och träna mindre. Trodde jag.

Flera år senare sitter jag här nu i december och förfäras över hur hårt jag kunde driva mig själv och vad jag kunde kräva av mig själv under de där åren som sjuk.  Det jag trodde var hälsa var direkt ohälsosamt. De måbra-tips jag nu med ätstörningsåren bakom mig skulle vilja delge är följande:

  • Tänk inte på vad du äter. Ät det du vill, tills du inte vill ha mer. Då slutar du att äta.
  • Om du är trött, vilket man ofta är i december, vila från vanliga rutiner om du känner att du behöver. Jag har tränat cirka 1 gång i veckan i december och har varken blivit svag eller tjock. Tvärtemot orkar jag mer för varje träningspass jag kör när jag får bra återhämtning.
  • Reflektera kring begreppet hälsa och dess olika betydelser. Hälsa för mig är bland annat att gå ut en ljus vinterdag på en långpromenad med mina hundar och att dricka en stor kopp kaffe med en lussebulle efteråt.
  • Minska antalet krav du ställer på dig själv. Om du jobbar eller studerar heltid och har tvättstuga på kvällen, så måste du kanske inte hinna köpa julklappar den dagen? Gör färre saker per dag för att minska känslan av stress och otillräcklighet.
  • Acceptera och bejaka den mörka årstiden! Traditionellt sett har människan varit mer aktiv under sommarhalvåret för att kunna vara mindre aktiv under vinterhalvåret då mörkret och kylan hägrar. Det är en naturlig cykel som vi ibland har svårt att acceptera. Du behöver kanske mer sömn och mer mat under vintern än du behöver under sommaren?
  • Fundera över vad livskvalité innebär för dig. För mig är det idag att göra saker med lust och motivation. Jag älskar att ta en löptur en stilla, kall vinterdag, men skulle aldrig tvinga mig ut i storm. Vad är då njutningen? Bjuder någon på ischoklad avböjer jag artigt för jag tycker inte det är gott, men en kanelbulle tackar jag aldrig nej till.

Låt julen få bli en tid då du reflekterar över vad verklig och långsiktig hälsa är. För det är betydligt mer än vikt och kilon, mil i löpspåret och antioxidanter i maten.

Fråga en som har facit.

 

Originalet publicerades 8 december 2017, uppdaterad 17 december 2018.

Julen. Högtiden med stort H, då familjen ska samlas i en harmonisk vit dröm, umgås och komma varandra närmare. Eller så är det stressperioden med stor S, allas förväntningar som ska infrias, logistiken med gäster, Kalle Anka, julbord och klappar. Men för en ortorektiker är det även ångesttiden med stort Å. Oron för att råka äta för mycket av fel saker eller den missade träningen laddas upp under december månad och blir starkare ju närmare julafton man kommer.

Det mediala frosseriet

Det finns nog ingen tid på året då medierna frossar så mycket i, å ena sidan recept på godsaker och bilder på överdådiga glöggbufféer, å andra sidan uppmaningar till en grönare, sundare jul och tips på hur man tränar för att få “unna sig”. Alltid finns det nåt att få dåligt samvete över: om man inte man äter för mycket “onyttigheter”, bakar man inte nog med surdegslussekatter och saffranskladdkakor.

Det “farliga” julbordet skinksmorgas

Vad är då så farligt med julbordet? Det innehåller ju hela kostcirkeln och äter man tills man blir mätt bör man ju få i sig allt man behöver? Men äter man inte kött blir det ingen skinka, utesluter man gluten ryker brödet, inga kolhydrater betyder ingen potatis, rödkål eller ris ala malta, utan fett blir det ingen ost och alkoholfritt tar bort glöggen. Grönkål, kvarg och Celsius kanske blir den alternativa jultallriken för den som kämpar med att minimera sin julångest.

Rädslan för att överäta

Rädslan för att överäta är otroligt stark hos ortorektiker och kan leda till alla möjliga manövrar för att slippa undan. Att låtsas vara sjuk och sitta ensam hemma på julafton eller “råka” komma försent till middagen är inte tecken på ignorans utan det enda sättet man kan komma på för att undvika ångest.Tyvärr går det ut över släkt och vänner som blir ledsna, oroliga och ofta märker att någonting inte står rätt till. Men vad menar man då med att överäta? Hur kan man veta vad kroppen behöver just den här dagen och vad som kommer hända om man råkar ta en köttbulle för mycket? Svaret är att det vet man inte, man sätter helt enkelt upp regler för sig själv i form av VAD och HUR MYCKET man får äta, ofta lite mindre så att man har marginalerna på rätt sida. Och “misslyckas” man med detta kommer ångesten och självhatet som ett brev på posten.

Men för den som har uteslutit kolhydrater, fett och/eller begränsat energiintaget under en längre tid kan det bli svårt att stå emot när en buffe av obegränsade godsaker dukas upp framför ögonen. Kroppen vill ta igen, bygga upp och komma i balans, något som leder till ångest, ännu hårdare regler och sen är den nedåtgående spiralen i full snurr.

Sök hjälp nu för en goare jul nästa år!

Tankarna går till alla er alla som nu våndas inför mat och stillasittande hela helgen lång. Förhoppningsvis kan löksill och lax fortfarande ätas… och när det känns som tyngst tänka att nästa jul kan du vara frisk igen. De kan de som tog hjälp förra julen intyga.

Gör ditt bästa och ge dig själv en julklapp bestående av att inte anklaga dig själv. Ta första steget mot ett friskt liv och boka en wellnesanalys!

 

Av: Emma Hansson

Det finns idag ett stort glapp inom ätstörningsvården. De patienter som söker sig till landstingsvården för att få behandling för sin fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässiga träning, det vill säga Ortorexia Atletika, får med stor sannolikhet diagnosen ätstörning UNS, ätstörning Utan Närmare Specifikation.

Ätstörning UNS är en diagnos som inrymmer avviker från etablerade diagnoser som exempelvis anorexia, bulimi eller hetsätning. Om ett tillstånd saknar en medicinsk diagnos finns det inte heller en accepterad behandling och så kallad evidens är ett krav inom sjukvården.

UNS – den vanligaste ätstörningen

Så här säger Läkemedelsverkets “Läkemedelsboken”, ett uppslagsverk med behandlingsrekommendationer rörande våra vanligaste sjukdomar hämtade från Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten om diagnosen UNS :  “Ätstörning UNS omfattar den största gruppen av patienter med ätstörningar. Den största gruppen patienter får alltså inte en behandling anpassad efter sitt eget tillstånd, utan en behandling utarbetad för en ätstörning för vilken man inte uppfyller kriterierna. Inom vilken annan del av sjukvården skulle man tillåta det? Och viktigast av allt, vad är det för patientbemötande?

Respektfull och adekvat behandling för patienten

Undertecknad kan intyga att det inte är särskilt effektivt att använda behandling för anorexi mot ortorexi: Att som vuxen kvinna själv söka sig till vården för att få hjälp, för att sedan tillbringa dagarna med tjejer i åldersspannet 10-16 år som alla är dittvingade av sina föräldrar. För att sedan sättas på matschema med högt energiinnehåll och rusa i vikt trots att man har normalt BMI, att kapa all motion och därmed öka ångesten ännu mer, att inte tillåta vuxna individer få veta vad deras vikt är och inte heller få tala om sjukdomen med andra. Jag upplevde inte det som en respektfull behandling, och framför allt gjorde den mig inte fri från min sjukdom. Det var bortkastad tid och bortkastade skattepengar.

I dagsläget är ätstörningsvården otroligt mån om att förtydliga att ortorexi inte är en egen diagnos. Ibland tycks det till och med vara viktigare att poängtera detta än att faktiskt stötta de som lider av tillståndet. Vad sägs om att vi samtliga som befinner oss inom ätstörningsvården, antingen som behandlare eller som patient, börjar se till patientens bästa och jobbar FÖR att ortorexi ska få bli den diagnos det behöver bli, så att fler kan få adekvat behandling?

Besök gärna vår sida för drabbade för att läsa mer om vår behandling mot Ortorexia Atletika.

 

Det handlar om Ortorexia Atletika. Och det jobbar vi med varje dag.

Det är det omtalade blogginlägget av Sara Penton om ätstörningar inom elitidrotten, som följdes av en DN-artikel, vi refererar till.

Vi läser om en otroligt klok tjej som prickar in varje punkt på listan över symtom på ortorexi men som ändå har styrka nog att säga ifrån. Det är beundransvärt.

Ätstörningar inom idrotten är ett vanligt scenario

Dessvärre är det ett alltför vanligt scenario Sara vittnar om. Vi får varje dag samtal från tjejer och killar som på grund av dåliga råd från tränare, dietister, läkare eller självutnämnda experter hamnat i en ond cirkel av ångest, tvång och endorfiner blandat med självhat i takt med att träningsmängden ökar och kosthållningen blir striktare. De yttre omständigheterna kan variera, vi tar emot elitidrottare från ett tjugotal idrottsförbund, men utvecklingen är ofta densamma Ovetenskapliga dieter kombineras med stentuff träning, som i början ger positiva resultat men långsamt bryter ner kroppen och triggar en ångest som ofta leder till att den drabbade tränar ännu hårdare.  Sedan är den negativa spiralen ett faktum.

Vi har lång erfarenhet av elitidrott och idrottsforskning och vi vet hur svår balansgången mellan kost och träning kan vara inom vissa idrotter. Just därför är det oerhört viktigt med professionella råd som har vetenskaplig bäring. Det är fullständigt vansinne att uppmuntra till snabb viktminskning på det sättet som Saras dietist verkar ha gjort och det finns en brytpunk då prestationsförmågan försämras, snarare än att utvecklas positivt. En alltför snabb viktnedgång riskerar att trigga igång en ätstörning, ger överbelastningsskador, depression, ångest men framför allt försämrar omdömet. Minne, koncentrations- och associationsförmåga påverkas negativt och man fattar inte lika bra beslut. Träning för prestation övergår till träning för att gå ner i vikt vilket betyder att elitkarriären med stor sannolikhet är över.

Ortorexia Atletika kräver professionell vård

Ortorexia Atletika är förrädiskt och det krävs professionell hjälp för att bli helt frisk. Precis som Sara beskriver i sin bloggpost tappar den drabbade konceptet av vad som är normalt och det är ofta omgivningen som märker att personen förändras. En frisk person förstår att det inte är rimligt att få ångest av en banan, men den drabbade kan ha väldigt svårt att se det.

Den som inte är helt frisk jämför sig ofta med andra sjuka – tränare, lagkamrater eller kända profiler, och tänker att “jag är ändå friskare än dom”. “Det blir inte bättre än såhär” eller “jag har lärt mig att leva med min ångest” är vanliga argument för den som inte kommit hela vägen. Men det går att bli helt frisk och samtidigt fortsätta en elitkarriär, vi har sett det ske så många gånger och det är en sanning som tål att upprepas.

Det är väldigt positivt att detta problem, som de flesta inom elitidrotten känner till men få vågar prata om, äntligen uppmärksammas. En stor eloge till Sara för ditt kloka inlägg. Låt oss fortsätta diskussionen om hur man kommer vidare inom idrotten och hur man blir frisk från Ortorexia Atletika!

Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko

Att vara anhörig till någon som har ortorexi kan ibland kännas som att navigera i en snårig djungel. Man vill uppmuntra till friskhet och vara stöttande men också kunna ställa krav. I det här inlägget ger vi några tips på hur man som anhörig kan bemöta någon som är sjuk i Ortorexia Atletika.

En person kan befinna sig i många olika stadier av ortorexi, allt från att vara medveten om att den livssituation man har inte är hållbar, att man själv söker hjälp till total förnekelse av sin sjukdomsbild. Personligheten spelar såklart också in, och vi vill inte alla bli bemötta eller stöttade precis likadant.

Visa att du som anhörig bryr dig

Oavsett var i sjukdomen den drabbade befinner sig, är det alltid positivt att som anhörig visa att man bryr sig. Det betyder nödvändigtvis inte att man måste ska peka ut  maten och träningen, vilket kan vara känsliga områden. I stället kan frågor som “Du verkar ha lite tid till återhämtning, får du vila tillräckligt?” eller “Sist vi sågs sade du att du sover dåligt, vad tror du att det beror på?” visa att man att man har lagt märke till vissa beteenden eller uttalanden och att det inte går obemärkt förbi. Det kan göra den drabbade uppmärksam på att det kanske gått lite för långt.

Ibland kan också en direkt fråga vara det som hjälper bäst, särskilt om man är långt gången och behöver en ärlig, utsträckande hand : Jag tycker verkligen att du äter för lite och tränar för hårt. Hur mår du egentligen?”

Att förhålla sig till mat och träning i ortorektikerns närhet

Ibland kan det vara svårt att veta hur man som anhörig ska förhålla sig till mat och träning i ortorektikerns närhet. Ska man alltid tacka ja till fika? Inte berättat att man just varit och tränat? Sluta dricka sin favoritsmoothie? Eller ska man helt ocensurerat visa upp sin “friska” livsstil, fastän den innehåller både hård träning och morötter? Att höra hur någon i ens närhet tränar inför ett maraton kan skapa ångest hos en ortorektiker, likaså att någon knappt åt lunch för att de var så fokuserade på en uppgift. Det ortorektikern främst behöver se är exempel på normala, icke-ätstörda livsstilar. Vad man kan göra är att fundera på hur man säger saker och i vilken utsträckning. Människor som har ett sunt förhållande till mat och träning behöver inte hela tiden nämna att de tränat och vad de tränat, eller vad de ätit och hur mycket. Träningspass är en del av livet, liksom biobesök och hämtning på förskolan och behöver inte alltid kommenteras. Fokusera i stället på det positiva i och runt upplevelsen. Exempelvis att man träffade den där supertrevliga tjejen på gymmet och snackade bort säkert 20 minuter eller vad god hamburgaren var när du äntligen fick middag efter en lång dag på jobbet med klen lunch.

Som anhörig till en person med ortorexi kan det stundtals vara svårt att vara positiv, men att finnas där och visa att man bryr sig är värdefullt för den drabbade. Man ska inte göra inskränkningar i sitt eget liv, bara tänka sig lite för hur man pratar om det. Det gör inte bara gott för ortorektikern, utan för alla människor i ens närhet.

Besök gärna vår sida för anhöriga om du vill läsa mer.

Om komplimanger

Av: Julia Hallin

“Hej, vad längesen! Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”

En oskyldig komplimang. Eller..?

Varför tas det för givet att alla kvinnors, och i allt större mån mäns, mål här i livet är att gå ner i vikt? Vad får en att tro att hen som man möter på stan vill höra hur smal man blivit? Ja, jag vet, de rådande samhällsidealen är smal och vältränad, pigg och glad, det är rätt svårt att missa. Men att medier och sociala profiler sprider vissa ideal är bara en bit av pusslet. Resten står vi själva för. Alla vi som plockar upp signalerna och basunerar ut dom igen. Och igen. Och igen.

Tänk efter, “Har du gått ner i vikt, du ser fantastisk ut” betyder ju även “du såg inte fantastisk ut innan”, “om du går upp i vikt igen kommer du inte se fantastisk ut” eller “om du går ner lite till kommer du se ännu mer fantastisk ut”. Det var säkert inte så du menade, men det sätter sig lätt på mottagarens hjärna. För någon som upplevt ruset av att gå ner i vikt och känna hur hela världen slänger uppskattande blickar och komplimanger vill ha mer. Och den personen kommer säkerligen uppleva det motsatta, uteblivna komplimanger, blickar som vänds bort om hen “misslyckas” och går upp några kilon.

mobile gymEller känner du igen den här: vännen på instagram som postar inlägg från tidiga morgnar på gymmet och bilder på välsvarvade biceps, magrutor och rumpmuskler? Kommentarer och likes flödar in “vad snygg du är”, “du är min förebild”, “tänk om jag vore som du!”. Men har du tänkt på hur personen i fråga egentligen mår och vad alla välmenande kommentarer gör med denne? Fler och fler likes behövs för de beroendeframkallande kickarna och det är lätt att fastna i “myten om sig själv” och tro att man behöver ännu mer framträdande magrutor och tuffare utmaningar för att omgivningen ska få vad dom förväntar sig. Det krävs ganska mycket styrka för att plötsligt lägga av, våga visa en viktuppgång publikt och lägga upp bilder där putmagen eller celluliterna kan anas.

En nybliven mamma kom tillbaka till jobbet och fick fler komplimanger om hennes fina form än det fantastiska att hon lyckats föda ut och nära en bebis. En kollega fick en komplimang om hennes fenomenala karaktär när hon tackade nej till fredagsfikat. Och en PT sa “du skulle var jättefin om du vägde 59 kilo!”.

VARFÖR förutsätter vi att allas våra mål i livet är att vara smala? Tänk till innan du klickar like nästa gång!

Julia Hallin

Julia Hallin jobbar som marknadsförare och brinner för frågor rörande kroppsfixering, hälsohets och osunda ideal. Genom sitt engagemang i Ylab vill hon visa att träning kan vara kul och utvecklande utan att bli ett tvång. Själv är Julia en passionerad skidåkare, bergsklättrare, löpare, alpinist och cyklist.

Av Nathalie Grigorenko

Situationen vi ärvt

Det är ingen hemlighet att dagens yngre generation har växt upp under fundamentalt annorlunda förhållanden än tidigare generationer. I min tidigare bloggpost ”Är det inte dags att börja prata om sociala medier och psykisk ohälsa?” nämnde jag sociala mediers inflytande på psykisk hälsa, men en underliggande stress hos många av den yngre generationen, vilket troligen har större påverkan på mental hälsa, är den ekonomiska situationen vi fötts in i.

 Millennials står inför massiva skulder

MoneyDagens unga kommer aldrig kunna äga sina bostäder, dom kommer avsluta sina studier med massiva skulder och dom står inför orealistiska förväntningar och ofta exploaterande arbetsförhållanden. Det pratas ofta om min generation som den bortskämda som fått allting gratis, men i verkligheten är detta inte sant. Ja, vi har kanske olika idéer om hur vi vill spendera våra pengar, men att hävda att millennials kommer kunna ha råd att köpa hus om dom slutar äta avokadotoast till frukost är inte bara ignorant, det är helt enkelt hänsynslöst.

Avokadotoast eller bostad?

Min generation spenderar sina pengar på ”dumma” saker för att det i slutändan inte spelar någon roll. Vi betalar våra hyror, räkningar och levnadskostnader men vi kommer aldrig vara skuldfria så varför inte njuta av små glädjeämnen här och var? Personligen bor jag i London, livet här är extremt dyrt, men det betyder inte att jag kommer sluta äta mina avokadotoasts ibland. Tidigare generationer har satt oss i en ekonomisk knipa och vi vill inte dedikera all vår tid till att reparera skadorna dom tillfogat. Vi vill också leva våra liv. Varför skulle vi beröva oss glädje för att tillfredsställa andra?

Små glädjeämnen

Trots alla små glädjeämnen och ”slarviga” approach till skulder och påfrestningar kämpar vi alla med vetskapen om att vi aldrig kommer känna oss ekonomiskt trygga. Vi kanske får fasta jobb men tvivlen kryper upp på oss; de ökade bostadspriserna är alltid närvarande och det kommer alltid att vara att vara oroande. I kombination med social press, som den från media, kommer den ekonomiska instabiliteten bidra massivt till den psykiska ohälsan hos många av dagens yngre generation.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om sociala medier och psykisk ohälsa!

Nathalie GrigorenkoNathalie Grigorenko, 21 år, studerar politik och internationella relationer vid University of Greenwhich i London. Politisk aktivism ligger henne nära om hjärtat då hon i flera år varit aktiv inom elev- och studentkårer, och det är denna aktivism som inspirerade hennes val av studier. Som dotter till Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko är det svårt att inte vilja förbättra välmående i samhället, och i kontrast har hon valt att fokusera på samhällets välmående från ett politiskt perspektiv.

Av Nathalie Grigorenko

Psykiskt ohälsa har blivit ett populärt ämne i samhällsdebatten på senaste tiden och det finna många åsikter om varför den mentala hälsan, särskilt hos den yngre generationen, är så illa som den är. Jag kommer göra ett försök att analysera och kontrastera dessa olika synvinklar i en miniserie av bloggposter här på Yvonnes blogg. Den första posten kommer fokusera på sociala mediers inflytande på psykisk hälsa.

Sociala mediers inflytande på psykisk hälsa

Det är ingen hemlighet att det är stor skillnad mellan att växa upp nu och för tio eller tjugo år sen. En framträdande skillnad är existensen av sociala medier. Dag in och dag ut blir vi överösta med bilder på andras perfekta liv och kroppar, och det är lätt att dra slutsatsen att allt som skiljer sig från dessa bilder ses ned på. Dessa tankar kan vara allvarligt skadliga för den psykiska hälsan på många olika sätt. Det kan leda till, inte bara låg självkänsla, utan även till en ohälsosam fixering och ångest.

10 kr per gång…

Om jag fick en tia varje gång jag hörde någon vän säga något negativt om hens kropp skulle jag förmodligen kunna betala av studieskulderna idag. Den unga generationen jämför sig konstant med en ideal kroppsbild och om den bilden inte matchar den egna kroppen måste man göra tydligt att man är medveten om det. Detta för att inte folk ska gå runt och tro att man tycker man ser fantastisk ut. Om man inte klagar på sin kropp riskerar man att bli sedd på som självupptagen och troligen arrogant.

Samhället trycker ner kroppsideal i halsen på oss

Det är verkligen tråkigt att den här generationen vägrar att vara nöjda med sina egna kroppar och vad de kan prestera, men jag förstår precis varför. I ärlighetens namn har vi väldigt lite val när samhället trycker ner kroppsideal i halsen på oss. Närvaron av sociala medier och ”perfekta” kroppar överallt kan bara leda till självtvivel. Om vi vill komma framåt kanske vi måste tänka om när det gäller innehållet på sociala medier. Ska vi alla posta bilder av oss själva när vi går till gymmet eller bör vi i stället visa upp stunder av genuin lycka? I stället för att promota det ideala livet vi kanske borde framhålla det verkliga livet? Om vi slutar fokusera på hur vi borde vara och därmed så frön till ångest kan vi skapa en lyckligare befolkning med en bättre psykisk hälsa.

Min generation är inte det första offren, vi är bara offer för en mer brutal attack

Detta är förstås lättare sagt än gjort och om jag är ärlig ser jag inte någon förändring i beteendet på sociala medier. Men vi måste också ha i åtanke att trots att dagens unga generation är den första generationen som växer upp med sociala medier är vi inte den första generationen som utsätts för massiv marknadsföring och andra mediainfluenser. Min generation är inte det första offret, vi är bara offer för en mer brutal attack och kanske är det anledningen till att vi nu pratar om sociala mediers inflytande på psykisk hälsa. Om vi dessutom ser vilken skada sociala medier konstant har på människor kanske det är dags att ändra marknadsstrategier och prata mer öppet om mental hälsa. Ja, de unga generationerna driver förändring men den här förändringen kan vi inte göra utan hjälp från resten av samhället. Om vi alla förändrar våra egna beteenden kanske vi tillsammans kan förändra någonting i grunden.

Det kommer snart flera poster på temat mental hälsa och den unga generation så håll ögonen öppna!

Nathalie Grigorenko


Nathalie Grigorenko, 21 år, studerar politik och internationella relationer vid University of Greenwhich i London. Politisk aktivism ligger henne nära om hjärtat då hon i flera år varit aktiv inom elev- och studentkårer, och det är denna aktivism som inspirerade hennes val av studier. Som dotter till Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko är det svårt att inte vilja förbättra välmående i samhället, och i kontrast har hon valt att fokusera på samhällets välmående från ett politiskt perspektiv.