Om komplimanger

Av: Julia Hallin

“Hej, vad längesen! Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”

En oskyldig komplimang. Eller..?

Varför tas det för givet att alla kvinnors, och i allt större mån mäns, mål här i livet är att gå ner i vikt? Vad får en att tro att hen som man möter på stan vill höra hur smal man blivit? Ja, jag vet, de rådande samhällsidealen är smal och vältränad, pigg och glad, det är rätt svårt att missa. Men att medier och sociala profiler sprider vissa ideal är bara en bit av pusslet. Resten står vi själva för. Alla vi som plockar upp signalerna och basunerar ut dom igen. Och igen. Och igen.

Tänk efter, “Har du gått ner i vikt, du ser fantastisk ut” betyder ju även “du såg inte fantastisk ut innan”, “om du går upp i vikt igen kommer du inte se fantastisk ut” eller “om du går ner lite till kommer du se ännu mer fantastisk ut”. Det var säkert inte så du menade, men det sätter sig lätt på mottagarens hjärna. För någon som upplevt ruset av att gå ner i vikt och känna hur hela världen slänger uppskattande blickar och komplimanger vill ha mer. Och den personen kommer säkerligen uppleva det motsatta, uteblivna komplimanger, blickar som vänds bort om hen “misslyckas” och går upp några kilon.

mobile gymEller känner du igen den här: vännen på instagram som postar inlägg från tidiga morgnar på gymmet och bilder på välsvarvade biceps, magrutor och rumpmuskler? Kommentarer och likes flödar in “vad snygg du är”, “du är min förebild”, “tänk om jag vore som du!”. Men har du tänkt på hur personen i fråga egentligen mår och vad alla välmenande kommentarer gör med denne? Fler och fler likes behövs för de beroendeframkallande kickarna och det är lätt att fastna i “myten om sig själv” och tro att man behöver ännu mer framträdande magrutor och tuffare utmaningar för att omgivningen ska få vad dom förväntar sig. Det krävs ganska mycket styrka för att plötsligt lägga av, våga visa en viktuppgång publikt och lägga upp bilder där putmagen eller celluliterna kan anas.

En nybliven mamma kom tillbaka till jobbet och fick fler komplimanger om hennes fina form än det fantastiska att hon lyckats föda ut och nära en bebis. En kollega fick en komplimang om hennes fenomenala karaktär när hon tackade nej till fredagsfikat. Och en PT sa “du skulle var jättefin om du vägde 59 kilo!”.

VARFÖR förutsätter vi att allas våra mål i livet är att vara smala? Tänk till innan du klickar like nästa gång!

Julia Hallin

Julia Hallin jobbar som marknadsförare och brinner för frågor rörande kroppsfixering, hälsohets och osunda ideal. Genom sitt engagemang i Ylab vill hon visa att träning kan vara kul och utvecklande utan att bli ett tvång. Själv är Julia en passionerad skidåkare, bergsklättrare, löpare, alpinist och cyklist.

Av Nathalie Grigorenko

Situationen vi ärvt

Det är ingen hemlighet att dagens yngre generation har växt upp under fundamentalt annorlunda förhållanden än tidigare generationer. I min tidigare bloggpost ”Är det inte dags att börja prata om sociala medier och psykisk ohälsa?” nämnde jag sociala mediers inflytande på psykisk hälsa, men en underliggande stress hos många av den yngre generationen, vilket troligen har större påverkan på mental hälsa, är den ekonomiska situationen vi fötts in i.

 Millennials står inför massiva skulder

MoneyDagens unga kommer aldrig kunna äga sina bostäder, dom kommer avsluta sina studier med massiva skulder och dom står inför orealistiska förväntningar och ofta exploaterande arbetsförhållanden. Det pratas ofta om min generation som den bortskämda som fått allting gratis, men i verkligheten är detta inte sant. Ja, vi har kanske olika idéer om hur vi vill spendera våra pengar, men att hävda att millennials kommer kunna ha råd att köpa hus om dom slutar äta avokadotoast till frukost är inte bara ignorant, det är helt enkelt hänsynslöst.

Avokadotoast eller bostad?

Min generation spenderar sina pengar på ”dumma” saker för att det i slutändan inte spelar någon roll. Vi betalar våra hyror, räkningar och levnadskostnader men vi kommer aldrig vara skuldfria så varför inte njuta av små glädjeämnen här och var? Personligen bor jag i London, livet här är extremt dyrt, men det betyder inte att jag kommer sluta äta mina avokadotoasts ibland. Tidigare generationer har satt oss i en ekonomisk knipa och vi vill inte dedikera all vår tid till att reparera skadorna dom tillfogat. Vi vill också leva våra liv. Varför skulle vi beröva oss glädje för att tillfredsställa andra?

Små glädjeämnen

Trots alla små glädjeämnen och ”slarviga” approach till skulder och påfrestningar kämpar vi alla med vetskapen om att vi aldrig kommer känna oss ekonomiskt trygga. Vi kanske får fasta jobb men tvivlen kryper upp på oss; de ökade bostadspriserna är alltid närvarande och det kommer alltid att vara att vara oroande. I kombination med social press, som den från media, kommer den ekonomiska instabiliteten bidra massivt till den psykiska ohälsan hos många av dagens yngre generation.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om sociala medier och psykisk ohälsa!

Nathalie GrigorenkoNathalie Grigorenko, 21 år, studerar politik och internationella relationer vid University of Greenwhich i London. Politisk aktivism ligger henne nära om hjärtat då hon i flera år varit aktiv inom elev- och studentkårer, och det är denna aktivism som inspirerade hennes val av studier. Som dotter till Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko är det svårt att inte vilja förbättra välmående i samhället, och i kontrast har hon valt att fokusera på samhällets välmående från ett politiskt perspektiv.

Av Nathalie Grigorenko

Psykiskt ohälsa har blivit ett populärt ämne i samhällsdebatten på senaste tiden och det finna många åsikter om varför den mentala hälsan, särskilt hos den yngre generationen, är så illa som den är. Jag kommer göra ett försök att analysera och kontrastera dessa olika synvinklar i en miniserie av bloggposter här på Yvonnes blogg. Den första posten kommer fokusera på sociala mediers inflytande på psykisk hälsa.

Sociala mediers inflytande på psykisk hälsa

Det är ingen hemlighet att det är stor skillnad mellan att växa upp nu och för tio eller tjugo år sen. En framträdande skillnad är existensen av sociala medier. Dag in och dag ut blir vi överösta med bilder på andras perfekta liv och kroppar, och det är lätt att dra slutsatsen att allt som skiljer sig från dessa bilder ses ned på. Dessa tankar kan vara allvarligt skadliga för den psykiska hälsan på många olika sätt. Det kan leda till, inte bara låg självkänsla, utan även till en ohälsosam fixering och ångest.

10 kr per gång…

Om jag fick en tia varje gång jag hörde någon vän säga något negativt om hens kropp skulle jag förmodligen kunna betala av studieskulderna idag. Den unga generationen jämför sig konstant med en ideal kroppsbild och om den bilden inte matchar den egna kroppen måste man göra tydligt att man är medveten om det. Detta för att inte folk ska gå runt och tro att man tycker man ser fantastisk ut. Om man inte klagar på sin kropp riskerar man att bli sedd på som självupptagen och troligen arrogant.

Samhället trycker ner kroppsideal i halsen på oss

Det är verkligen tråkigt att den här generationen vägrar att vara nöjda med sina egna kroppar och vad de kan prestera, men jag förstår precis varför. I ärlighetens namn har vi väldigt lite val när samhället trycker ner kroppsideal i halsen på oss. Närvaron av sociala medier och ”perfekta” kroppar överallt kan bara leda till självtvivel. Om vi vill komma framåt kanske vi måste tänka om när det gäller innehållet på sociala medier. Ska vi alla posta bilder av oss själva när vi går till gymmet eller bör vi i stället visa upp stunder av genuin lycka? I stället för att promota det ideala livet vi kanske borde framhålla det verkliga livet? Om vi slutar fokusera på hur vi borde vara och därmed så frön till ångest kan vi skapa en lyckligare befolkning med en bättre psykisk hälsa.

Min generation är inte det första offren, vi är bara offer för en mer brutal attack

Detta är förstås lättare sagt än gjort och om jag är ärlig ser jag inte någon förändring i beteendet på sociala medier. Men vi måste också ha i åtanke att trots att dagens unga generation är den första generationen som växer upp med sociala medier är vi inte den första generationen som utsätts för massiv marknadsföring och andra mediainfluenser. Min generation är inte det första offret, vi är bara offer för en mer brutal attack och kanske är det anledningen till att vi nu pratar om sociala mediers inflytande på psykisk hälsa. Om vi dessutom ser vilken skada sociala medier konstant har på människor kanske det är dags att ändra marknadsstrategier och prata mer öppet om mental hälsa. Ja, de unga generationerna driver förändring men den här förändringen kan vi inte göra utan hjälp från resten av samhället. Om vi alla förändrar våra egna beteenden kanske vi tillsammans kan förändra någonting i grunden.

Det kommer snart flera poster på temat mental hälsa och den unga generation så håll ögonen öppna!

Nathalie Grigorenko


Nathalie Grigorenko, 21 år, studerar politik och internationella relationer vid University of Greenwhich i London. Politisk aktivism ligger henne nära om hjärtat då hon i flera år varit aktiv inom elev- och studentkårer, och det är denna aktivism som inspirerade hennes val av studier. Som dotter till Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko är det svårt att inte vilja förbättra välmående i samhället, och i kontrast har hon valt att fokusera på samhällets välmående från ett politiskt perspektiv.

Ortorexia Atletika innebär fixering vid sk “hälsosam” mat och överdriven träning. Tillståndet har ännu ingen egen medicinsk diagnoskod utan klassas ofta in under ätstörningar, främst ätstörning UNS (“utan närmare specifikation”).

Orsaker till Ortorexi

En av flera avgörande skillnader mellan ortorexi och ätstörningar är bland annat orsakerna till att man drabbas. Anorektikern vill gå ner i vikt och räknar ofta kalorier och kilon på vågen. Bulimi börjar ofta på samma sätt, men när kroppen svälter så mycket att det inte går att kontrollera hungern följer hetsätning som sedan kompenseras med exempelvis kräkning.

En ortorektiker börjar ofta träna för att uppnå träningsresultat, hälsoeffekter, eller för att man tycker det är kul! Kosten börjar man justera för att förbättra träningsresultaten, boosta hälsan eller för att andra säger att man borde äta si eller så. Ofta går träning och mat hand i hand, gymmen hejar på den som kan köra flest pass och säljer proteinpulver samtidigt som PTs och träningsbloggare förespråkar olika dieter för att få bättre resultat.

Ett modernt fenomen

Man säger ibland att ortorexi är ett modernt fenomen. Med det menas att det är så starkt ortorexi ett samhällsfenomenpåverkat av bilden på hälsa som idag genomsyrar samhället. Förr i världen bantade man för att bli smal för att det ansågs vara snyggt. Punkt slut. Idag ligger det så mycket värderingar i en s.k. “hälsosam livsstil” och det har plötsligt blivit viktigt att visa att man är hälsosam, både för karriären och privatlivet. Och hur gör man det tydligare än genom att äta chiapudding, springa maraton och visa upp väldefinierade muskler?

Från vetenskap till bullshit: vem kan man lita på?

Larmrapporter basuneras ut titt som tätt i media. Inte sällan följt av krav på att myndigheter och politiker ska “ta tag i”, eller åtminstone kommentera det påstådda problemet. Detta ger ännu mer mediaexponering vilket leder till att hälsocoacher, bloggare, författare och andra profiler ser sin chans och börjar kommersialisera konceptet. Hux flux finns det kokböcker med antiinflammatorisk mat, kurser i att äta för sin blodgrupp och gentester som lovar avslöja hemligheten till vad precis din genuppsättning behöver för diet. Många av dessa säger sig stå på vetenskaplig grund och slänger sig med forskningsrapporter och kända namn, vilket gör det svårt även för kritiskt tänkande läsare att göra en objektiv bedömning av vad som är riktigt. Men vad kommer då alla dessa sk vetenskapliga råd från? Ofta är de baserade på någon avgränsad studie vars resultat tas ur sitt sammanhang och långsökta slutsatser dras. Eller så var råden från början menade för en viss målgrupp, men har som i en viskningslek tolkats och misstolkats för att slutligen landa hos helt andra mottagare. För när läkaren i TV-rutan säger att “om vi rörde på oss mer skulle vi på samhällsnivå se positiva effekter på folkhälsan” vänder han sig garanterat inte till den som redan spenderar flera timmar i veckan på gymmet eller i löparspåret. Men av någon anledning är det ofta just dom som tar till sig råden, gör sina egna tolkningar och drar slutsatser som att “ju mer och hårdare träning desto bättre”.

Sociala medier

Sociala medier som orsak till ortorexiSociala medier och hälsobloggare som visar upp gröna juicer och magrutor dagligen på instagram, drar sitt strå till stacken. När hälsa, utseende och livsstil blandas ihop är det inte lätt att veta vad som är vad, och helt plötsligt ses magrutor som ett tecken på en aktiv livsstil och därmed hälsa vilket som sagt värderas högt, både på jobbet, i hemmet och på nätet. Hur många likes får man inte för en morgonhälsning från gymmet kl 06:00? Eller en bild på ett par vältonade biceps? Följarna förstår att man vill ha “pepp” och är inte sena att ge den bekräftelsen man tigger om.

 

Så vad är då orsaken till ortorexi?

Vanliga inkörsportar till ortorexi är idrott eller fitness/hälsoindustrin. Därmed inte sagt att idrott är dåligt eller gymträning ohälsosamt, men outbildade tränare och gymkedjor som inte tar ansvar är problem som finns lite varstans och kan få förödande konsekvenser. Samhället trycker på från alla håll och kanter: politiker pratar om egenansvar för hälsan, arbetsgivare anordnar löpartävlingar och den sociala statusen, både online och offline dopas lätt med grönkål.

Slutsatsen är att det sällan finns en orsak till att någon drabbas av ortorexi men vi kanske alla bör tänka till en extra gång innan vi klickar “gilla” när kompisen sprungit milen innan frukost?

Ytterligare en elitmotionär blev skadad idag. Detta trots att han fått otaliga kommentarer och råd om att 10 pass i veckan var för många, att återhämtningen var för kort, att intensiteten var för hög, att teknik och utförande hade brister och inte minst att matintaget var bekymmersamt. För lite energi i kombination med snedvridning av energisubstrat i korta ordalag.

Så många varningssignaler

Personen hade besökt oss för att få rehabhjälp för smärta på tre olika ställen i kroppen. Han var inte särskilt lyhörd till våra råd att söka orsak istället för  symtombehandling. Trots varningsflagg fortsatte han träna med en hobbytränare med mottot ”ju hårdare desto bättre träning”.

Ingen kropp klarar extrem träning utan bränsle

Så small det till sist. Det är slutsprunget och sluttränat på ett bra tag. Operation lär behövas men det är inte den största risken. Problemet är istället att orka med den ångest som nu blir ett faktum när man faktiskt inte kan träna för att dämpa den. Först nu tvingas han att inse att han inte tränar för att må bra utan för att undvika att må dåligt. Så sorgligt det känns varje gång man inte når fram med hälsosamma budskap.

Jag hade gett upp hoppet om ett fullvärdigt liv. Hade förlikat mig med att “såhär kommer det vara, jag kommer få lära mig leva med det”. Visste inte hur det skulle gå, bara att det inte fanns något alternativ. Jag skulle sluta ensam och olycklig, aldrig kunna få barn då jag hade inte haft mens på nästan 10 år, och vem skulle ändå vilja ha med någon så misslyckad, lat och odisciplinerad som mig att göra? Självhatet vid ett missat träningspass var starkare än ångesten som satt i gymväggarna. Ointresset för sociala aktiviteter var större än rädslan för att bli ensam. Men jag fortsatte klista på det inövade leendet varje morgon, släpade mig iväg till kontoret och låtsasjobbade mig igenom dagarna. När skulle dom komma på att jag bara satt och klickade runt på en innehållslös skärm?

Räddningen var mina vänner som inte gett upp, som vägrade acceptera när jag kapitulerat och som tjatade iväg mig till stället som läkaren i gänget fått rekommenderat av sina kontakter. Träningsanläggningen som lovade “individanpassade program” kanske kunde pusha mig tillbaks till min tidigare träningsmängd som gav dom där kickarna jag blivit beroende av, tänkte jag och gick på ett första möte. Det blev inte alls som jag tänkt mig.

Efter en halvtimma på Ylab var jag knäckt, kvinnan som satt framför mig hade slagit hål på alla försvar, parerat inövade argument och ordet ortorexi yttrades för första gången för mina öron. Det skulle inte bli sista gången.

Jag hade gått i behandling förut. Hade fått diagnoser som anorexi, ätstörning UNS, depression och utmattningssyndrom. Hade träffat läkare som tyckte jag var hälsan själv, läkare som skrivit ut antidepressiva, jag hade gått i lunchgrupper på specialistklininker, pratat med psykologer på studenthälsan och kuratorer på äs-mottagningar utan att komma någonstans. Så det var kanske inte konstigt att jag var skeptisk vid första mötet med min Ylab-coach. “Sådär går det när man inte äter kolhydrater” lät det efter första träningspasset när jag tvingades erkänna att jag inte orkade, “du har styrka som en tioåring.” Beslutsamheten växte, dom skulle minsann få se att jag kunde. Till nästa pass hade jag ätit frukost och det var det första lilla, stora steget mot ett friskt liv.

Don’t get me wrong, historien slutar inte lyckligt här. Jag hade en tuff tid av hopp och förtvivlan framför mig. Gråt, ångest, en enorm trötthet som limmade fast mig i sängen i flera veckor… och plötsligt lite mer energi. Och ännu mer energi. En strimma hopp, ett spontant skratt, en känsla av bubblande glädje och… gången jag kom på mig själv med att inte ha tänkt på mat eller träning på hela dagen glömmer jag aldrig!

Ylab, även om det tog tid för mig att på riktigt tro på ett friskt liv fick ni mig att kämpa framåt. Ni kunde hantera mina nycker, smula sönder mina ursäkter, stötta och putta mig i rätt riktning, ett litet steg i taget.

Idag står jag vid rodret för mitt eget liv, jag äter vad jag vill, tränar när jag vill, jag kan få barn om jag vill (hej mens!), gör succé på mitt nya jobb, är en närvarande vän och familjemedlem. Och jag njuter av livet.

Tack Ylab. Och kram till alla er som kämpar!

Julia

Aftonbladet TV lyfter problematiken med Ortorexia Atletika i programmet Landet Ästörd där Yvonne Lin intervjuas om problemet med tillståndet som inte är en diagnos.

Yvonne aftonbladet TV

Ortorexia Atletika är ett allvarligt tillstånd där fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässig träning leder till en rad försämrade funktioner i kroppen, trots att man utifrån kan se väldigt välmående och vältränad ut. Och det är ett fenomen som ökar.

Chatta om Ortorexi på Aftonbladet, tisdag kl 13-14

Yvonne kommer att chatta med Aftonbladets läsare på tisdag 13 februari kl 13-14. Passa på att ställa alla dina bra, dåliga, smarta och dumma frågor om ortorexi, överträning, ätstörning och annat!

Se inslaget med Yvonne och många fler

Se inslaget Det nya hotet: Ortorexi på Aftonbladet TV och många fler på Landet Ästörd.

Vi återkommer med länk till chatten.

Nyårslöften från en ortorektiker
I år har jag inga nyårslöften. Bara drömmar. Mina nyårsdrömmar 2018 är att:

 

…kunna att älska mitt jobb.

  • Jag vill lära känna mina kollegor, äta lunch tillsammans istället för kvarg framför datorn, följa med på aw istället för att alltid hasta till gymmet.
  • Jag vill kunna koncentrera mig på mina uppgifter i stället för att ständigt bli avbruten av tankar om vad jag ätit, när jag ska äta igen, vad jag ska träna och hur tajt mina jeans sitter.
  • Jag vill fortbilda mig, följa med på konferenser och kundbesök utan att oroa mig för flygplansmat, hotell utan gym och påtvingade restaurangmiddagar.
  • Jag vill slippa ångesten, den där vaga känslan av att jag kan bättre, inte riktigt gör ett bra jobb och nästan paranoida uppfattningen att kollegor och chefer tycker jag är konstig.
  • Och om det faller sig så vill jag ha energi och mod att bryta upp och söka mig mot mitt drömjobb och framtida kall.

 

… kunna älska min familj och mina vänner.

  • Jag vill kunna avnjuta en middag med min familj utan att känna oroliga blickar och dömande kommentarer som noterar vad jag äter, eller inte äter.
  • Jag vill göra mormor glad genom att äta hennes nybakta kakor.
  • Jag vill ta en spontandrink med mina polare och känna hur uppfylld jag blir av den positiva energin från deras sällskap.
  • Jag vill gå på date, som blir till en drink, som blir till middag och glider in i en lång härlig kväll, full av prat, skratt och lyckokänslor. Jag vill inte ständigt snegla på klockan och hitta ursäkter för att springa iväg till gymmet, jag vill beställa ett glas vin utan ångest och jag vill slippa krångla med kyparen för att få en vegetarisk, gluten- och laktosfri rätt som helst inte innehåller fett eller kolhydrater. Och jag vill inte att kvällen ska sluta med gråt i kudden för att jag tog en tugga av potatismoset.

 

… kunna älska livet! Jag vill vilja leva. På riktigt.

  • Jag vill känna känslor; glädje och sorg, kunna vara upprymd och uttråkad och känna uppskattning för små och stora glädjeämnen i livet.
  • Jag vill ha mental och fysisk energi att ge tillbaka till alla runtom mig: kollegor, vänner, familj och samhälle. Tänk att kunna sätta någon annan före mig, min mat och min träning för en gångs skull.

 

Jag vill så otroligt gärna att 2018 blir det år jag äntligen lyckas. Just nu känns vägen olidligt lång och målet suddigt. Men jag vet att även om mina drömmar inte kommer slå in av sig själva, går det med rätt hjälp och hårt jobb. Jag vet, jag kan, jag vill bli frisk och jag vill se fram emot resten av livet.

 

/Ortorektikern

Julen. Högtiden med stort H, då familjen ska samlas i en harmonisk vit dröm, umgås och komma varandra närmare. Eller så är det stressperioden med stor S, allas förväntningar som ska infrias, logistiken med gäster, Kalle Anka, julbord och klappar. Men för en ortorektiker är det även ångesttiden med stort Å. Oron för att råka äta för mycket av fel saker eller den missade träningen laddas upp under December månad och blir starkare ju närmare julafton nalkas.

Det mediala frosseriet

Det finns nog ingen tid på året då medierna frossar så mycket i, å ena sidan recept på godsaker och bilder på överdådiga glöggbufféer, å andra sidan uppmaningar till en grönare, sundare jul och tips på hur man tränar för att få “unna sig”. Alltid finns det nåt att få dåligt samvete över: om man inte man äter för mycket “onyttigheter”, bakar man inte nog med surdegslussekatter och saffranskladdkakor.

Det “farliga” julbordet skinksmorgas

Vad är då så farligt med julbordet? Det innehåller ju hela kostcirkeln och äter man tills man blir mätt bör man ju få i sig allt man behöver? Men äter man inte kött blir det ingen skinka, utesluter man gluten ryker brödet, inga kolhydrater betyder ingen potatis, rödkål eller ris ala malta, utan fett blir det ingen ost och alkoholfritt tar bort glöggen. Grönkål, kvarg och Celsius kanske blir den alternativa jultallriken för den som kämpar med att minimera sin julångest.

Rädslan för att överäta

Rädslan för att överäta är otroligt stark hos ortorektiker och kan leda till alla möjliga manövrar för att slippa undan. Att låtsas vara sjuk och sitta ensam hemma på julafton eller “råka” komma försent till middagen är inte tecken på ignorans utan det enda sättet man kan komma på för att undvika ångest.Tyvärr går det ut över släkt och vänner som blir ledsna, oroliga och ofta märker att någonting inte står rätt till. Men vad menar man då med att överäta? Hur kan man veta vad kroppen behöver just den här dagen och vad som kommer hända om man råkar ta en köttbulle för mycket? Svaret är att det vet man inte, man sätter helt enkelt upp regler för sig själv i form av VAD och HUR MYCKET man får äta, ofta lite mindre så att man har marginalerna på rätt sida. Och “misslyckas” man med detta kommer ångesten och självhatet som ett brev på posten.

Men för den som har uteslutit kolhydrater, fett och/eller begränsat energiintaget under en längre tid kan det bli svårt att stå emot när en buffe av obegränsade godsaker dukas upp framför ögonen. Kroppen vill ta igen, bygga upp och komma i balans, något som leder till ångest, ännu hårdare regler och sen är den nedåtgående spiralen i full snurr.

Sök hjälp nu för en goare jul nästa år!

Tankarna går till alla er alla som nu våndas inför mat och stillasittande hela helgen lång. Förhoppningsvis kan löksill och lax fortfarande ätas… och när det känns som tyngst tänka att nästa jul kan du vara frisk igen. De kan de som tog hjälp förra julen intyga.

Gör ditt bästa och ge dig själv en julklapp bestående av att inte anklaga dig själv. Ta första steget mot ett friskt liv och boka en wellnesanalys!

 

När ska man äta vad? Blir man tjock av middag för sent på kvällen? Hur ofta måste man äta för att hålla uppe förbränningen? Eller ska man i stället fasta periodiskt? Och frukosten, det viktigaste målet på dagen, tänk om man missar den!!

Ett uttryck från efterkrigstiden

”Ät nu så att du står dig”, ett gammalt uttryck från efterkrigstiden som lätt leder tankarna yvonnelin_efterkrigettill morföräldrar som flydde ifrån krig, jobbade hårt på åkrar eller i skog och kanske i sin tur uppfostrats av föräldrar med svältperioder i nära minne. I dagens samhälle, där det i princip alltid finns något ätbart inom räckhåll, borde vi ju ha mindre behov av att planera våra måltider. Ändå tar mat upp en enormt stor del av det offentliga rummet, våra tankar, samtal och media. Det verkar alltså som att vi å ena sidan gör allt för att slippa planera måltider med snabbmatsställen, fruktkorgar på jobbet och hemkörningsappar, å andra sidan spenderar mer energi än någonsin på att planera vad, när och hur vi ska äta. Vad är logiken i detta?

Hur ofta ska man äta?

Här kommer några olika ”rekommendationer” från div bloggare, tidskrifter och självutnämnda experter:

  • ”Ät var 3e timma för att hålla förbränningen uppe!”
  • ”Ät bara mellan kl 12-20 och fasta resten av dygnet” (- 16:8-metoden)
  • ”Satsa på frukosten och ät middag senast kl 18 (och ingenting därefter) så att du ”hinner bränna bort” energin under dagen”
  • ”Ät huvudmängden kolhydrater på morgonen och undvik kolisar efter lunch för att blodsockernivån ska hållas jämn under natten”
  • ”Ät INGA kolhydrater på morgonen eftersom en frukost med lågt GI får effekt även på nästa mål”
  • Osv, osv…

Ni ser ju själva, olika råd går emot varandra och kvar står man förvirrad och inser att man kommer göra fel vad man än tar sig till.

 

Ångesten när hungern kommer för tidigt

Rent intellektuellt är det lätt att inse galenskapen i det hela, men för en person med Ortorexi, kan hunger vara smärtsamt. Det känns inte bra att ha beräknat fel mängd vid frukost, visa sig glupsk, inte kunna ”hålla sig” för att inte tala om att bryta den stenhårda tidsdisciplinen. Allt kan fallera om man avviker från planen. Och vad händer då om man tvingas ta ett akut möte på jobbet som gör att lunchen skjuts en halvtimma, om tåget blir försenat eller om en gammal vän som råkar vara i stan ringer och vill ses på ”fel” tid? Ångesten gör ofta att man hittar på ursäkter för att hoppa över mötet (som kanske var viktigt för karriären), inte träffa vännen (som man egentligen så gärna skulle vilja träffa) eller … hoppa av tåget?

Vilken frukost ger längst mättnad?

TV visade för ett tag sen ett program där man gjorde försök med olika frukostar för att ta reda på vilken frukost man stod sig bäst på. Med andra ord, vilken frukost hade den långsammaste glukosfrisättningen? Alla portioner hade samma kalorimängd.

Man jämförde veteflingor med mjölk, yoghurt med frukt eller bacon och ägg. Vinnaren var klassikern bacon och ägg. Så nu kan alla som bara bryr sig om att stå sig välja bacon och ägg…. Eller så kanske man bara ska äta det man känner för till frukost och lita på att det finns en frukt, bulle eller macka någonstans i närheten om det skulle behövas innan nästa mål. Vi lever ju trots allt på 2000-talet.

Livet ter sig lite enklare som frisk när man kan äta när man är hungrig och sluta när man är mätt.