Av: Emma Hansson

Det finns idag ett stort glapp inom ätstörningsvården. De patienter som söker sig till landstingsvården för att få behandling för sin fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässiga träning, det vill säga Ortorexia Atletika, får med stor sannolikhet diagnosen ätstörning UNS, ätstörning Utan Närmare Specifikation.

Ätstörning UNS är en diagnos som inrymmer avviker från etablerade diagnoser som exempelvis anorexia, bulimi eller hetsätning. Om ett tillstånd saknar en medicinsk diagnos finns det inte heller en accepterad behandling och så kallad evidens är ett krav inom sjukvården.

UNS – den vanligaste ätstörningen

Så här säger Läkemedelsverkets “Läkemedelsboken”, ett uppslagsverk med behandlingsrekommendationer rörande våra vanligaste sjukdomar hämtade från Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten om diagnosen UNS :  “Ätstörning UNS omfattar den största gruppen av patienter med ätstörningar. Den största gruppen patienter får alltså inte en behandling anpassad efter sitt eget tillstånd, utan en behandling utarbetad för en ätstörning för vilken man inte uppfyller kriterierna. Inom vilken annan del av sjukvården skulle man tillåta det? Och viktigast av allt, vad är det för patientbemötande?

Respektfull och adekvat behandling för patienten

Undertecknad kan intyga att det inte är särskilt effektivt att använda behandling för anorexi mot ortorexi: Att som vuxen kvinna själv söka sig till vården för att få hjälp, för att sedan tillbringa dagarna med tjejer i åldersspannet 10-16 år som alla är dittvingade av sina föräldrar. För att sedan sättas på matschema med högt energiinnehåll och rusa i vikt trots att man har normalt BMI, att kapa all motion och därmed öka ångesten ännu mer, att inte tillåta vuxna individer få veta vad deras vikt är och inte heller få tala om sjukdomen med andra. Jag upplevde inte det som en respektfull behandling, och framför allt gjorde den mig inte fri från min sjukdom. Det var bortkastad tid och bortkastade skattepengar.

I dagsläget är ätstörningsvården otroligt mån om att förtydliga att ortorexi inte är en egen diagnos. Ibland tycks det till och med vara viktigare att poängtera detta än att faktiskt stötta de som lider av tillståndet. Vad sägs om att vi samtliga som befinner oss inom ätstörningsvården, antingen som behandlare eller som patient, börjar se till patientens bästa och jobbar FÖR att ortorexi ska få bli den diagnos det behöver bli, så att fler kan få adekvat behandling?

Besök gärna vår sida för drabbade för att läsa mer om vår behandling mot Ortorexia Atletika.

 

Det handlar om Ortorexia Atletika. Och det jobbar vi med varje dag.

Det är det omtalade blogginlägget av Sara Penton om ätstörningar inom elitidrotten, som följdes av en DN-artikel, vi refererar till.

Vi läser om en otroligt klok tjej som prickar in varje punkt på listan över symtom på ortorexi men som ändå har styrka nog att säga ifrån. Det är beundransvärt.

Ätstörningar inom idrotten är ett vanligt scenario

Dessvärre är det ett alltför vanligt scenario Sara vittnar om. Vi får varje dag samtal från tjejer och killar som på grund av dåliga råd från tränare, dietister, läkare eller självutnämnda experter hamnat i en ond cirkel av ångest, tvång och endorfiner blandat med självhat i takt med att träningsmängden ökar och kosthållningen blir striktare. De yttre omständigheterna kan variera, vi tar emot elitidrottare från ett tjugotal idrottsförbund, men utvecklingen är ofta densamma Ovetenskapliga dieter kombineras med stentuff träning, som i början ger positiva resultat men långsamt bryter ner kroppen och triggar en ångest som ofta leder till att den drabbade tränar ännu hårdare.  Sedan är den negativa spiralen ett faktum.

Vi har lång erfarenhet av elitidrott och idrottsforskning och vi vet hur svår balansgången mellan kost och träning kan vara inom vissa idrotter. Just därför är det oerhört viktigt med professionella råd som har vetenskaplig bäring. Det är fullständigt vansinne att uppmuntra till snabb viktminskning på det sättet som Saras dietist verkar ha gjort och det finns en brytpunk då prestationsförmågan försämras, snarare än att utvecklas positivt. En alltför snabb viktnedgång riskerar att trigga igång en ätstörning, ger överbelastningsskador, depression, ångest men framför allt försämrar omdömet. Minne, koncentrations- och associationsförmåga påverkas negativt och man fattar inte lika bra beslut. Träning för prestation övergår till träning för att gå ner i vikt vilket betyder att elitkarriären med stor sannolikhet är över.

Ortorexia Atletika kräver professionell vård

Ortorexia Atletika är förrädiskt och det krävs professionell hjälp för att bli helt frisk. Precis som Sara beskriver i sin bloggpost tappar den drabbade konceptet av vad som är normalt och det är ofta omgivningen som märker att personen förändras. En frisk person förstår att det inte är rimligt att få ångest av en banan, men den drabbade kan ha väldigt svårt att se det.

Den som inte är helt frisk jämför sig ofta med andra sjuka – tränare, lagkamrater eller kända profiler, och tänker att “jag är ändå friskare än dom”. “Det blir inte bättre än såhär” eller “jag har lärt mig att leva med min ångest” är vanliga argument för den som inte kommit hela vägen. Men det går att bli helt frisk och samtidigt fortsätta en elitkarriär, vi har sett det ske så många gånger och det är en sanning som tål att upprepas.

Det är väldigt positivt att detta problem, som de flesta inom elitidrotten känner till men få vågar prata om, äntligen uppmärksammas. En stor eloge till Sara för ditt kloka inlägg. Låt oss fortsätta diskussionen om hur man kommer vidare inom idrotten och hur man blir frisk från Ortorexia Atletika!

Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko

Att vara anhörig till någon som har ortorexi kan ibland kännas som att navigera i en snårig djungel. Man vill uppmuntra till friskhet och vara stöttande men också kunna ställa krav. I det här inlägget ger vi några tips på hur man som anhörig kan bemöta någon som är sjuk i Ortorexia Atletika.

En person kan befinna sig i många olika stadier av ortorexi, allt från att vara medveten om att den livssituation man har inte är hållbar, att man själv söker hjälp till total förnekelse av sin sjukdomsbild. Personligheten spelar såklart också in, och vi vill inte alla bli bemötta eller stöttade precis likadant.

Visa att du som anhörig bryr dig

Oavsett var i sjukdomen den drabbade befinner sig, är det alltid positivt att som anhörig visa att man bryr sig. Det betyder nödvändigtvis inte att man måste ska peka ut  maten och träningen, vilket kan vara känsliga områden. I stället kan frågor som “Du verkar ha lite tid till återhämtning, får du vila tillräckligt?” eller “Sist vi sågs sade du att du sover dåligt, vad tror du att det beror på?” visa att man att man har lagt märke till vissa beteenden eller uttalanden och att det inte går obemärkt förbi. Det kan göra den drabbade uppmärksam på att det kanske gått lite för långt.

Ibland kan också en direkt fråga vara det som hjälper bäst, särskilt om man är långt gången och behöver en ärlig, utsträckande hand : Jag tycker verkligen att du äter för lite och tränar för hårt. Hur mår du egentligen?”

Att förhålla sig till mat och träning i ortorektikerns närhet

Ibland kan det vara svårt att veta hur man som anhörig ska förhålla sig till mat och träning i ortorektikerns närhet. Ska man alltid tacka ja till fika? Inte berättat att man just varit och tränat? Sluta dricka sin favoritsmoothie? Eller ska man helt ocensurerat visa upp sin “friska” livsstil, fastän den innehåller både hård träning och morötter? Att höra hur någon i ens närhet tränar inför ett maraton kan skapa ångest hos en ortorektiker, likaså att någon knappt åt lunch för att de var så fokuserade på en uppgift. Det ortorektikern främst behöver se är exempel på normala, icke-ätstörda livsstilar. Vad man kan göra är att fundera på hur man säger saker och i vilken utsträckning. Människor som har ett sunt förhållande till mat och träning behöver inte hela tiden nämna att de tränat och vad de tränat, eller vad de ätit och hur mycket. Träningspass är en del av livet, liksom biobesök och hämtning på förskolan och behöver inte alltid kommenteras. Fokusera i stället på det positiva i och runt upplevelsen. Exempelvis att man träffade den där supertrevliga tjejen på gymmet och snackade bort säkert 20 minuter eller vad god hamburgaren var när du äntligen fick middag efter en lång dag på jobbet med klen lunch.

Som anhörig till en person med ortorexi kan det stundtals vara svårt att vara positiv, men att finnas där och visa att man bryr sig är värdefullt för den drabbade. Man ska inte göra inskränkningar i sitt eget liv, bara tänka sig lite för hur man pratar om det. Det gör inte bara gott för ortorektikern, utan för alla människor i ens närhet.

Besök gärna vår sida för anhöriga om du vill läsa mer.

Om komplimanger

Av: Julia Hallin

“Hej, vad längesen! Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”

En oskyldig komplimang. Eller..?

Varför tas det för givet att alla kvinnors, och i allt större mån mäns, mål här i livet är att gå ner i vikt? Vad får en att tro att hen som man möter på stan vill höra hur smal man blivit? Ja, jag vet, de rådande samhällsidealen är smal och vältränad, pigg och glad, det är rätt svårt att missa. Men att medier och sociala profiler sprider vissa ideal är bara en bit av pusslet. Resten står vi själva för. Alla vi som plockar upp signalerna och basunerar ut dom igen. Och igen. Och igen.

Tänk efter, “Har du gått ner i vikt, du ser fantastisk ut” betyder ju även “du såg inte fantastisk ut innan”, “om du går upp i vikt igen kommer du inte se fantastisk ut” eller “om du går ner lite till kommer du se ännu mer fantastisk ut”. Det var säkert inte så du menade, men det sätter sig lätt på mottagarens hjärna. För någon som upplevt ruset av att gå ner i vikt och känna hur hela världen slänger uppskattande blickar och komplimanger vill ha mer. Och den personen kommer säkerligen uppleva det motsatta, uteblivna komplimanger, blickar som vänds bort om hen “misslyckas” och går upp några kilon.

mobile gymEller känner du igen den här: vännen på instagram som postar inlägg från tidiga morgnar på gymmet och bilder på välsvarvade biceps, magrutor och rumpmuskler? Kommentarer och likes flödar in “vad snygg du är”, “du är min förebild”, “tänk om jag vore som du!”. Men har du tänkt på hur personen i fråga egentligen mår och vad alla välmenande kommentarer gör med denne? Fler och fler likes behövs för de beroendeframkallande kickarna och det är lätt att fastna i “myten om sig själv” och tro att man behöver ännu mer framträdande magrutor och tuffare utmaningar för att omgivningen ska få vad dom förväntar sig. Det krävs ganska mycket styrka för att plötsligt lägga av, våga visa en viktuppgång publikt och lägga upp bilder där putmagen eller celluliterna kan anas.

En nybliven mamma kom tillbaka till jobbet och fick fler komplimanger om hennes fina form än det fantastiska att hon lyckats föda ut och nära en bebis. En kollega fick en komplimang om hennes fenomenala karaktär när hon tackade nej till fredagsfikat. Och en PT sa “du skulle var jättefin om du vägde 59 kilo!”.

VARFÖR förutsätter vi att allas våra mål i livet är att vara smala? Tänk till innan du klickar like nästa gång!

Julia Hallin

Julia Hallin jobbar som marknadsförare och brinner för frågor rörande kroppsfixering, hälsohets och osunda ideal. Genom sitt engagemang i Ylab vill hon visa att träning kan vara kul och utvecklande utan att bli ett tvång. Själv är Julia en passionerad skidåkare, bergsklättrare, löpare, alpinist och cyklist.

Av Nathalie Grigorenko

Situationen vi ärvt

Det är ingen hemlighet att dagens yngre generation har växt upp under fundamentalt annorlunda förhållanden än tidigare generationer. I min tidigare bloggpost ”Är det inte dags att börja prata om sociala medier och psykisk ohälsa?” nämnde jag sociala mediers inflytande på psykisk hälsa, men en underliggande stress hos många av den yngre generationen, vilket troligen har större påverkan på mental hälsa, är den ekonomiska situationen vi fötts in i.

 Millennials står inför massiva skulder

MoneyDagens unga kommer aldrig kunna äga sina bostäder, dom kommer avsluta sina studier med massiva skulder och dom står inför orealistiska förväntningar och ofta exploaterande arbetsförhållanden. Det pratas ofta om min generation som den bortskämda som fått allting gratis, men i verkligheten är detta inte sant. Ja, vi har kanske olika idéer om hur vi vill spendera våra pengar, men att hävda att millennials kommer kunna ha råd att köpa hus om dom slutar äta avokadotoast till frukost är inte bara ignorant, det är helt enkelt hänsynslöst.

Avokadotoast eller bostad?

Min generation spenderar sina pengar på ”dumma” saker för att det i slutändan inte spelar någon roll. Vi betalar våra hyror, räkningar och levnadskostnader men vi kommer aldrig vara skuldfria så varför inte njuta av små glädjeämnen här och var? Personligen bor jag i London, livet här är extremt dyrt, men det betyder inte att jag kommer sluta äta mina avokadotoasts ibland. Tidigare generationer har satt oss i en ekonomisk knipa och vi vill inte dedikera all vår tid till att reparera skadorna dom tillfogat. Vi vill också leva våra liv. Varför skulle vi beröva oss glädje för att tillfredsställa andra?

Små glädjeämnen

Trots alla små glädjeämnen och ”slarviga” approach till skulder och påfrestningar kämpar vi alla med vetskapen om att vi aldrig kommer känna oss ekonomiskt trygga. Vi kanske får fasta jobb men tvivlen kryper upp på oss; de ökade bostadspriserna är alltid närvarande och det kommer alltid att vara att vara oroande. I kombination med social press, som den från media, kommer den ekonomiska instabiliteten bidra massivt till den psykiska ohälsan hos många av dagens yngre generation.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om sociala medier och psykisk ohälsa!

Nathalie GrigorenkoNathalie Grigorenko, 21 år, studerar politik och internationella relationer vid University of Greenwhich i London. Politisk aktivism ligger henne nära om hjärtat då hon i flera år varit aktiv inom elev- och studentkårer, och det är denna aktivism som inspirerade hennes val av studier. Som dotter till Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko är det svårt att inte vilja förbättra välmående i samhället, och i kontrast har hon valt att fokusera på samhällets välmående från ett politiskt perspektiv.

Av Nathalie Grigorenko

Psykiskt ohälsa har blivit ett populärt ämne i samhällsdebatten på senaste tiden och det finna många åsikter om varför den mentala hälsan, särskilt hos den yngre generationen, är så illa som den är. Jag kommer göra ett försök att analysera och kontrastera dessa olika synvinklar i en miniserie av bloggposter här på Yvonnes blogg. Den första posten kommer fokusera på sociala mediers inflytande på psykisk hälsa.

Sociala mediers inflytande på psykisk hälsa

Det är ingen hemlighet att det är stor skillnad mellan att växa upp nu och för tio eller tjugo år sen. En framträdande skillnad är existensen av sociala medier. Dag in och dag ut blir vi överösta med bilder på andras perfekta liv och kroppar, och det är lätt att dra slutsatsen att allt som skiljer sig från dessa bilder ses ned på. Dessa tankar kan vara allvarligt skadliga för den psykiska hälsan på många olika sätt. Det kan leda till, inte bara låg självkänsla, utan även till en ohälsosam fixering och ångest.

10 kr per gång…

Om jag fick en tia varje gång jag hörde någon vän säga något negativt om hens kropp skulle jag förmodligen kunna betala av studieskulderna idag. Den unga generationen jämför sig konstant med en ideal kroppsbild och om den bilden inte matchar den egna kroppen måste man göra tydligt att man är medveten om det. Detta för att inte folk ska gå runt och tro att man tycker man ser fantastisk ut. Om man inte klagar på sin kropp riskerar man att bli sedd på som självupptagen och troligen arrogant.

Samhället trycker ner kroppsideal i halsen på oss

Det är verkligen tråkigt att den här generationen vägrar att vara nöjda med sina egna kroppar och vad de kan prestera, men jag förstår precis varför. I ärlighetens namn har vi väldigt lite val när samhället trycker ner kroppsideal i halsen på oss. Närvaron av sociala medier och ”perfekta” kroppar överallt kan bara leda till självtvivel. Om vi vill komma framåt kanske vi måste tänka om när det gäller innehållet på sociala medier. Ska vi alla posta bilder av oss själva när vi går till gymmet eller bör vi i stället visa upp stunder av genuin lycka? I stället för att promota det ideala livet vi kanske borde framhålla det verkliga livet? Om vi slutar fokusera på hur vi borde vara och därmed så frön till ångest kan vi skapa en lyckligare befolkning med en bättre psykisk hälsa.

Min generation är inte det första offren, vi är bara offer för en mer brutal attack

Detta är förstås lättare sagt än gjort och om jag är ärlig ser jag inte någon förändring i beteendet på sociala medier. Men vi måste också ha i åtanke att trots att dagens unga generation är den första generationen som växer upp med sociala medier är vi inte den första generationen som utsätts för massiv marknadsföring och andra mediainfluenser. Min generation är inte det första offret, vi är bara offer för en mer brutal attack och kanske är det anledningen till att vi nu pratar om sociala mediers inflytande på psykisk hälsa. Om vi dessutom ser vilken skada sociala medier konstant har på människor kanske det är dags att ändra marknadsstrategier och prata mer öppet om mental hälsa. Ja, de unga generationerna driver förändring men den här förändringen kan vi inte göra utan hjälp från resten av samhället. Om vi alla förändrar våra egna beteenden kanske vi tillsammans kan förändra någonting i grunden.

Det kommer snart flera poster på temat mental hälsa och den unga generation så håll ögonen öppna!

Nathalie Grigorenko


Nathalie Grigorenko, 21 år, studerar politik och internationella relationer vid University of Greenwhich i London. Politisk aktivism ligger henne nära om hjärtat då hon i flera år varit aktiv inom elev- och studentkårer, och det är denna aktivism som inspirerade hennes val av studier. Som dotter till Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko är det svårt att inte vilja förbättra välmående i samhället, och i kontrast har hon valt att fokusera på samhällets välmående från ett politiskt perspektiv.

Ortorexia Atletika innebär fixering vid sk “hälsosam” mat och överdriven träning. Tillståndet har ännu ingen egen medicinsk diagnoskod utan klassas ofta in under ätstörningar, främst ätstörning UNS (“utan närmare specifikation”).

Orsaker till Ortorexi

En av flera avgörande skillnader mellan ortorexi och ätstörningar är bland annat orsakerna till att man drabbas. Anorektikern vill gå ner i vikt och räknar ofta kalorier och kilon på vågen. Bulimi börjar ofta på samma sätt, men när kroppen svälter så mycket att det inte går att kontrollera hungern följer hetsätning som sedan kompenseras med exempelvis kräkning.

En ortorektiker börjar ofta träna för att uppnå träningsresultat, hälsoeffekter, eller för att man tycker det är kul! Kosten börjar man justera för att förbättra träningsresultaten, boosta hälsan eller för att andra säger att man borde äta si eller så. Ofta går träning och mat hand i hand, gymmen hejar på den som kan köra flest pass och säljer proteinpulver samtidigt som PTs och träningsbloggare förespråkar olika dieter för att få bättre resultat.

Ett modernt fenomen

Man säger ibland att ortorexi är ett modernt fenomen. Med det menas att det är så starkt ortorexi ett samhällsfenomenpåverkat av bilden på hälsa som idag genomsyrar samhället. Förr i världen bantade man för att bli smal för att det ansågs vara snyggt. Punkt slut. Idag ligger det så mycket värderingar i en s.k. “hälsosam livsstil” och det har plötsligt blivit viktigt att visa att man är hälsosam, både för karriären och privatlivet. Och hur gör man det tydligare än genom att äta chiapudding, springa maraton och visa upp väldefinierade muskler?

Från vetenskap till bullshit: vem kan man lita på?

Larmrapporter basuneras ut titt som tätt i media. Inte sällan följt av krav på att myndigheter och politiker ska “ta tag i”, eller åtminstone kommentera det påstådda problemet. Detta ger ännu mer mediaexponering vilket leder till att hälsocoacher, bloggare, författare och andra profiler ser sin chans och börjar kommersialisera konceptet. Hux flux finns det kokböcker med antiinflammatorisk mat, kurser i att äta för sin blodgrupp och gentester som lovar avslöja hemligheten till vad precis din genuppsättning behöver för diet. Många av dessa säger sig stå på vetenskaplig grund och slänger sig med forskningsrapporter och kända namn, vilket gör det svårt även för kritiskt tänkande läsare att göra en objektiv bedömning av vad som är riktigt. Men vad kommer då alla dessa sk vetenskapliga råd från? Ofta är de baserade på någon avgränsad studie vars resultat tas ur sitt sammanhang och långsökta slutsatser dras. Eller så var råden från början menade för en viss målgrupp, men har som i en viskningslek tolkats och misstolkats för att slutligen landa hos helt andra mottagare. För när läkaren i TV-rutan säger att “om vi rörde på oss mer skulle vi på samhällsnivå se positiva effekter på folkhälsan” vänder han sig garanterat inte till den som redan spenderar flera timmar i veckan på gymmet eller i löparspåret. Men av någon anledning är det ofta just dom som tar till sig råden, gör sina egna tolkningar och drar slutsatser som att “ju mer och hårdare träning desto bättre”.

Sociala medier

Sociala medier som orsak till ortorexiSociala medier och hälsobloggare som visar upp gröna juicer och magrutor dagligen på instagram, drar sitt strå till stacken. När hälsa, utseende och livsstil blandas ihop är det inte lätt att veta vad som är vad, och helt plötsligt ses magrutor som ett tecken på en aktiv livsstil och därmed hälsa vilket som sagt värderas högt, både på jobbet, i hemmet och på nätet. Hur många likes får man inte för en morgonhälsning från gymmet kl 06:00? Eller en bild på ett par vältonade biceps? Följarna förstår att man vill ha “pepp” och är inte sena att ge den bekräftelsen man tigger om.

 

Så vad är då orsaken till ortorexi?

Vanliga inkörsportar till ortorexi är idrott eller fitness/hälsoindustrin. Därmed inte sagt att idrott är dåligt eller gymträning ohälsosamt, men outbildade tränare och gymkedjor som inte tar ansvar är problem som finns lite varstans och kan få förödande konsekvenser. Samhället trycker på från alla håll och kanter: politiker pratar om egenansvar för hälsan, arbetsgivare anordnar löpartävlingar och den sociala statusen, både online och offline dopas lätt med grönkål.

Slutsatsen är att det sällan finns en orsak till att någon drabbas av ortorexi men vi kanske alla bör tänka till en extra gång innan vi klickar “gilla” när kompisen sprungit milen innan frukost?

Ytterligare en elitmotionär blev skadad idag. Detta trots att han fått otaliga kommentarer och råd om att 10 pass i veckan var för många, att återhämtningen var för kort, att intensiteten var för hög, att teknik och utförande hade brister och inte minst att matintaget var bekymmersamt. För lite energi i kombination med snedvridning av energisubstrat i korta ordalag.

Så många varningssignaler

Personen hade besökt oss för att få rehabhjälp för smärta på tre olika ställen i kroppen. Han var inte särskilt lyhörd till våra råd att söka orsak istället för  symtombehandling. Trots varningsflagg fortsatte han träna med en hobbytränare med mottot ”ju hårdare desto bättre träning”.

Ingen kropp klarar extrem träning utan bränsle

Så small det till sist. Det är slutsprunget och sluttränat på ett bra tag. Operation lär behövas men det är inte den största risken. Problemet är istället att orka med den ångest som nu blir ett faktum när man faktiskt inte kan träna för att dämpa den. Först nu tvingas han att inse att han inte tränar för att må bra utan för att undvika att må dåligt. Så sorgligt det känns varje gång man inte når fram med hälsosamma budskap.

Jag hade gett upp hoppet om ett fullvärdigt liv. Hade förlikat mig med att “såhär kommer det vara, jag kommer få lära mig leva med det”. Visste inte hur det skulle gå, bara att det inte fanns något alternativ. Jag skulle sluta ensam och olycklig, aldrig kunna få barn då jag hade inte haft mens på nästan 10 år, och vem skulle ändå vilja ha med någon så misslyckad, lat och odisciplinerad som mig att göra? Självhatet vid ett missat träningspass var starkare än ångesten som satt i gymväggarna. Ointresset för sociala aktiviteter var större än rädslan för att bli ensam. Men jag fortsatte klista på det inövade leendet varje morgon, släpade mig iväg till kontoret och låtsasjobbade mig igenom dagarna. När skulle dom komma på att jag bara satt och klickade runt på en innehållslös skärm?

Räddningen var mina vänner som inte gett upp, som vägrade acceptera när jag kapitulerat och som tjatade iväg mig till stället som läkaren i gänget fått rekommenderat av sina kontakter. Träningsanläggningen som lovade “individanpassade program” kanske kunde pusha mig tillbaks till min tidigare träningsmängd som gav dom där kickarna jag blivit beroende av, tänkte jag och gick på ett första möte. Det blev inte alls som jag tänkt mig.

Efter en halvtimma på Ylab var jag knäckt, kvinnan som satt framför mig hade slagit hål på alla försvar, parerat inövade argument och ordet ortorexi yttrades för första gången för mina öron. Det skulle inte bli sista gången.

Jag hade gått i behandling förut. Hade fått diagnoser som anorexi, ätstörning UNS, depression och utmattningssyndrom. Hade träffat läkare som tyckte jag var hälsan själv, läkare som skrivit ut antidepressiva, jag hade gått i lunchgrupper på specialistklininker, pratat med psykologer på studenthälsan och kuratorer på äs-mottagningar utan att komma någonstans. Så det var kanske inte konstigt att jag var skeptisk vid första mötet med min Ylab-coach. “Sådär går det när man inte äter kolhydrater” lät det efter första träningspasset när jag tvingades erkänna att jag inte orkade, “du har styrka som en tioåring.” Beslutsamheten växte, dom skulle minsann få se att jag kunde. Till nästa pass hade jag ätit frukost och det var det första lilla, stora steget mot ett friskt liv.

Don’t get me wrong, historien slutar inte lyckligt här. Jag hade en tuff tid av hopp och förtvivlan framför mig. Gråt, ångest, en enorm trötthet som limmade fast mig i sängen i flera veckor… och plötsligt lite mer energi. Och ännu mer energi. En strimma hopp, ett spontant skratt, en känsla av bubblande glädje och… gången jag kom på mig själv med att inte ha tänkt på mat eller träning på hela dagen glömmer jag aldrig!

Ylab, även om det tog tid för mig att på riktigt tro på ett friskt liv fick ni mig att kämpa framåt. Ni kunde hantera mina nycker, smula sönder mina ursäkter, stötta och putta mig i rätt riktning, ett litet steg i taget.

Idag står jag vid rodret för mitt eget liv, jag äter vad jag vill, tränar när jag vill, jag kan få barn om jag vill (hej mens!), gör succé på mitt nya jobb, är en närvarande vän och familjemedlem. Och jag njuter av livet.

Tack Ylab. Och kram till alla er som kämpar!

Julia

Aftonbladet TV lyfter problematiken med Ortorexia Atletika i programmet Landet Ästörd där Yvonne Lin intervjuas om problemet med tillståndet som inte är en diagnos.

Yvonne aftonbladet TV

Ortorexia Atletika är ett allvarligt tillstånd där fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässig träning leder till en rad försämrade funktioner i kroppen, trots att man utifrån kan se väldigt välmående och vältränad ut. Och det är ett fenomen som ökar.

Chatta om Ortorexi på Aftonbladet, tisdag kl 13-14

Yvonne kommer att chatta med Aftonbladets läsare på tisdag 13 februari kl 13-14. Passa på att ställa alla dina bra, dåliga, smarta och dumma frågor om ortorexi, överträning, ätstörning och annat!

Se inslaget med Yvonne och många fler

Se inslaget Det nya hotet: Ortorexi på Aftonbladet TV och många fler på Landet Ästörd.

Vi återkommer med länk till chatten.