Jag hade gett upp hoppet om ett fullvärdigt liv. Hade förlikat mig med att “såhär kommer det vara, jag kommer få lära mig leva med det”. Visste inte hur det skulle gå, bara att det inte fanns något alternativ. Jag skulle sluta ensam och olycklig, aldrig kunna få barn då jag hade inte haft mens på nästan 10 år, och vem skulle ändå vilja ha med någon så misslyckad, lat och odisciplinerad som mig att göra? Självhatet vid ett missat träningspass var starkare än ångesten som satt i gymväggarna. Ointresset för sociala aktiviteter var större än rädslan för att bli ensam. Men jag fortsatte klista på det inövade leendet varje morgon, släpade mig iväg till kontoret och låtsasjobbade mig igenom dagarna. När skulle dom komma på att jag bara satt och klickade runt på en innehållslös skärm?

Räddningen var mina vänner som inte gett upp, som vägrade acceptera när jag kapitulerat och som tjatade iväg mig till stället som läkaren i gänget fått rekommenderat av sina kontakter. Träningsanläggningen som lovade “individanpassade program” kanske kunde pusha mig tillbaks till min tidigare träningsmängd som gav dom där kickarna jag blivit beroende av, tänkte jag och gick på ett första möte. Det blev inte alls som jag tänkt mig.

Efter en halvtimma på Ylab var jag knäckt, kvinnan som satt framför mig hade slagit hål på alla försvar, parerat inövade argument och ordet ortorexi yttrades för första gången för mina öron. Det skulle inte bli sista gången.

Jag hade gått i behandling förut. Hade fått diagnoser som anorexi, ätstörning UNS, depression och utmattningssyndrom. Hade träffat läkare som tyckte jag var hälsan själv, läkare som skrivit ut antidepressiva, jag hade gått i lunchgrupper på specialistklininker, pratat med psykologer på studenthälsan och kuratorer på äs-mottagningar utan att komma någonstans. Så det var kanske inte konstigt att jag var skeptisk vid första mötet med min Ylab-coach. “Sådär går det när man inte äter kolhydrater” lät det efter första träningspasset när jag tvingades erkänna att jag inte orkade, “du har styrka som en tioåring.” Beslutsamheten växte, dom skulle minsann få se att jag kunde. Till nästa pass hade jag ätit frukost och det var det första lilla, stora steget mot ett friskt liv.

Don’t get me wrong, historien slutar inte lyckligt här. Jag hade en tuff tid av hopp och förtvivlan framför mig. Gråt, ångest, en enorm trötthet som limmade fast mig i sängen i flera veckor… och plötsligt lite mer energi. Och ännu mer energi. En strimma hopp, ett spontant skratt, en känsla av bubblande glädje och… gången jag kom på mig själv med att inte ha tänkt på mat eller träning på hela dagen glömmer jag aldrig!

Ylab, även om det tog tid för mig att på riktigt tro på ett friskt liv fick ni mig att kämpa framåt. Ni kunde hantera mina nycker, smula sönder mina ursäkter, stötta och putta mig i rätt riktning, ett litet steg i taget.

Idag står jag vid rodret för mitt eget liv, jag äter vad jag vill, tränar när jag vill, jag kan få barn om jag vill (hej mens!), gör succé på mitt nya jobb, är en närvarande vän och familjemedlem. Och jag njuter av livet.

Tack Ylab. Och kram till alla er som kämpar!

Julia

Aftonbladet TV lyfter problematiken med Ortorexia Atletika i programmet Landet Ästörd där Yvonne Lin intervjuas om problemet med tillståndet som inte är en diagnos.

Yvonne aftonbladet TV

Ortorexia Atletika är ett allvarligt tillstånd där fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässig träning leder till en rad försämrade funktioner i kroppen, trots att man utifrån kan se väldigt välmående och vältränad ut. Och det är ett fenomen som ökar.

Chatta om Ortorexi på Aftonbladet, tisdag kl 13-14

Yvonne kommer att chatta med Aftonbladets läsare på tisdag 13 februari kl 13-14. Passa på att ställa alla dina bra, dåliga, smarta och dumma frågor om ortorexi, överträning, ätstörning och annat!

Se inslaget med Yvonne och många fler

Se inslaget Det nya hotet: Ortorexi på Aftonbladet TV och många fler på Landet Ästörd.

Vi återkommer med länk till chatten.

Nyårslöften från en ortorektiker
I år har jag inga nyårslöften. Bara drömmar. Mina nyårsdrömmar 2018 är att:

 

…kunna att älska mitt jobb.

  • Jag vill lära känna mina kollegor, äta lunch tillsammans istället för kvarg framför datorn, följa med på aw istället för att alltid hasta till gymmet.
  • Jag vill kunna koncentrera mig på mina uppgifter i stället för att ständigt bli avbruten av tankar om vad jag ätit, när jag ska äta igen, vad jag ska träna och hur tajt mina jeans sitter.
  • Jag vill fortbilda mig, följa med på konferenser och kundbesök utan att oroa mig för flygplansmat, hotell utan gym och påtvingade restaurangmiddagar.
  • Jag vill slippa ångesten, den där vaga känslan av att jag kan bättre, inte riktigt gör ett bra jobb och nästan paranoida uppfattningen att kollegor och chefer tycker jag är konstig.
  • Och om det faller sig så vill jag ha energi och mod att bryta upp och söka mig mot mitt drömjobb och framtida kall.

 

… kunna älska min familj och mina vänner.

  • Jag vill kunna avnjuta en middag med min familj utan att känna oroliga blickar och dömande kommentarer som noterar vad jag äter, eller inte äter.
  • Jag vill göra mormor glad genom att äta hennes nybakta kakor.
  • Jag vill ta en spontandrink med mina polare och känna hur uppfylld jag blir av den positiva energin från deras sällskap.
  • Jag vill gå på date, som blir till en drink, som blir till middag och glider in i en lång härlig kväll, full av prat, skratt och lyckokänslor. Jag vill inte ständigt snegla på klockan och hitta ursäkter för att springa iväg till gymmet, jag vill beställa ett glas vin utan ångest och jag vill slippa krångla med kyparen för att få en vegetarisk, gluten- och laktosfri rätt som helst inte innehåller fett eller kolhydrater. Och jag vill inte att kvällen ska sluta med gråt i kudden för att jag tog en tugga av potatismoset.

 

… kunna älska livet! Jag vill vilja leva. På riktigt.

  • Jag vill känna känslor; glädje och sorg, kunna vara upprymd och uttråkad och känna uppskattning för små och stora glädjeämnen i livet.
  • Jag vill ha mental och fysisk energi att ge tillbaka till alla runtom mig: kollegor, vänner, familj och samhälle. Tänk att kunna sätta någon annan före mig, min mat och min träning för en gångs skull.

 

Jag vill så otroligt gärna att 2018 blir det år jag äntligen lyckas. Just nu känns vägen olidligt lång och målet suddigt. Men jag vet att även om mina drömmar inte kommer slå in av sig själva, går det med rätt hjälp och hårt jobb. Jag vet, jag kan, jag vill bli frisk och jag vill se fram emot resten av livet.

 

/Ortorektikern

Julen. Högtiden med stort H, då familjen ska samlas i en harmonisk vit dröm, umgås och komma varandra närmare. Eller så är det stressperioden med stor S, allas förväntningar som ska infrias, logistiken med gäster, Kalle Anka, julbord och klappar. Men för en ortorektiker är det även ångesttiden med stort Å. Oron för att råka äta för mycket av fel saker eller den missade träningen laddas upp under December månad och blir starkare ju närmare julafton nalkas.

Det mediala frosseriet

Det finns nog ingen tid på året då medierna frossar så mycket i, å ena sidan recept på godsaker och bilder på överdådiga glöggbufféer, å andra sidan uppmaningar till en grönare, sundare jul och tips på hur man tränar för att få “unna sig”. Alltid finns det nåt att få dåligt samvete över: om man inte man äter för mycket “onyttigheter”, bakar man inte nog med surdegslussekatter och saffranskladdkakor.

Det “farliga” julbordet skinksmorgas

Vad är då så farligt med julbordet? Det innehåller ju hela kostcirkeln och äter man tills man blir mätt bör man ju få i sig allt man behöver? Men äter man inte kött blir det ingen skinka, utesluter man gluten ryker brödet, inga kolhydrater betyder ingen potatis, rödkål eller ris ala malta, utan fett blir det ingen ost och alkoholfritt tar bort glöggen. Grönkål, kvarg och Celsius kanske blir den alternativa jultallriken för den som kämpar med att minimera sin julångest.

Rädslan för att överäta

Rädslan för att överäta är otroligt stark hos ortorektiker och kan leda till alla möjliga manövrar för att slippa undan. Att låtsas vara sjuk och sitta ensam hemma på julafton eller “råka” komma försent till middagen är inte tecken på ignorans utan det enda sättet man kan komma på för att undvika ångest.Tyvärr går det ut över släkt och vänner som blir ledsna, oroliga och ofta märker att någonting inte står rätt till. Men vad menar man då med att överäta? Hur kan man veta vad kroppen behöver just den här dagen och vad som kommer hända om man råkar ta en köttbulle för mycket? Svaret är att det vet man inte, man sätter helt enkelt upp regler för sig själv i form av VAD och HUR MYCKET man får äta, ofta lite mindre så att man har marginalerna på rätt sida. Och “misslyckas” man med detta kommer ångesten och självhatet som ett brev på posten.

Men för den som har uteslutit kolhydrater, fett och/eller begränsat energiintaget under en längre tid kan det bli svårt att stå emot när en buffe av obegränsade godsaker dukas upp framför ögonen. Kroppen vill ta igen, bygga upp och komma i balans, något som leder till ångest, ännu hårdare regler och sen är den nedåtgående spiralen i full snurr.

Sök hjälp nu för en goare jul nästa år!

Tankarna går till alla er alla som nu våndas inför mat och stillasittande hela helgen lång. Förhoppningsvis kan löksill och lax fortfarande ätas… och när det känns som tyngst tänka att nästa jul kan du vara frisk igen. De kan de som tog hjälp förra julen intyga.

Gör ditt bästa och ge dig själv en julklapp bestående av att inte anklaga dig själv. Ta första steget mot ett friskt liv och boka en wellnesanalys!

 

När ska man äta vad? Blir man tjock av middag för sent på kvällen? Hur ofta måste man äta för att hålla uppe förbränningen? Eller ska man i stället fasta periodiskt? Och frukosten, det viktigaste målet på dagen, tänk om man missar den!!

Ett uttryck från efterkrigstiden

”Ät nu så att du står dig”, ett gammalt uttryck från efterkrigstiden som lätt leder tankarna yvonnelin_efterkrigettill morföräldrar som flydde ifrån krig, jobbade hårt på åkrar eller i skog och kanske i sin tur uppfostrats av föräldrar med svältperioder i nära minne. I dagens samhälle, där det i princip alltid finns något ätbart inom räckhåll, borde vi ju ha mindre behov av att planera våra måltider. Ändå tar mat upp en enormt stor del av det offentliga rummet, våra tankar, samtal och media. Det verkar alltså som att vi å ena sidan gör allt för att slippa planera måltider med snabbmatsställen, fruktkorgar på jobbet och hemkörningsappar, å andra sidan spenderar mer energi än någonsin på att planera vad, när och hur vi ska äta. Vad är logiken i detta?

Hur ofta ska man äta?

Här kommer några olika ”rekommendationer” från div bloggare, tidskrifter och självutnämnda experter:

  • ”Ät var 3e timma för att hålla förbränningen uppe!”
  • ”Ät bara mellan kl 12-20 och fasta resten av dygnet” (- 16:8-metoden)
  • ”Satsa på frukosten och ät middag senast kl 18 (och ingenting därefter) så att du ”hinner bränna bort” energin under dagen”
  • ”Ät huvudmängden kolhydrater på morgonen och undvik kolisar efter lunch för att blodsockernivån ska hållas jämn under natten”
  • ”Ät INGA kolhydrater på morgonen eftersom en frukost med lågt GI får effekt även på nästa mål”
  • Osv, osv…

Ni ser ju själva, olika råd går emot varandra och kvar står man förvirrad och inser att man kommer göra fel vad man än tar sig till.

 

Ångesten när hungern kommer för tidigt

Rent intellektuellt är det lätt att inse galenskapen i det hela, men för en person med Ortorexi, kan hunger vara smärtsamt. Det känns inte bra att ha beräknat fel mängd vid frukost, visa sig glupsk, inte kunna ”hålla sig” för att inte tala om att bryta den stenhårda tidsdisciplinen. Allt kan fallera om man avviker från planen. Och vad händer då om man tvingas ta ett akut möte på jobbet som gör att lunchen skjuts en halvtimma, om tåget blir försenat eller om en gammal vän som råkar vara i stan ringer och vill ses på ”fel” tid? Ångesten gör ofta att man hittar på ursäkter för att hoppa över mötet (som kanske var viktigt för karriären), inte träffa vännen (som man egentligen så gärna skulle vilja träffa) eller … hoppa av tåget?

Vilken frukost ger längst mättnad?

TV visade för ett tag sen ett program där man gjorde försök med olika frukostar för att ta reda på vilken frukost man stod sig bäst på. Med andra ord, vilken frukost hade den långsammaste glukosfrisättningen? Alla portioner hade samma kalorimängd.

Man jämförde veteflingor med mjölk, yoghurt med frukt eller bacon och ägg. Vinnaren var klassikern bacon och ägg. Så nu kan alla som bara bryr sig om att stå sig välja bacon och ägg…. Eller så kanske man bara ska äta det man känner för till frukost och lita på att det finns en frukt, bulle eller macka någonstans i närheten om det skulle behövas innan nästa mål. Vi lever ju trots allt på 2000-talet.

Livet ter sig lite enklare som frisk när man kan äta när man är hungrig och sluta när man är mätt.

Ortorexipoddar för egenterapi?

”Den som inte tror på att man kan lyckas med något ska aldrig störa den som försöker”.

Så (eller ungefär så) lyder ett kinesiskt ordspråk. Kom att tänka på det när lyssnade på ett program om ortorexi. Två förvirrade personer var lyckligt rörande överens med varandra om att man kan inte bli frisk från otorexi. Förhastade generaliseringar som drogs efter egna individuella erfarenheter präglade samtalet. Den som har något hum om vetenskapligt förhållningssätt vet att det inte kan göras på det sättet.

Programmet kan uppfattas som en session av självterapi med ett kollektivt offrande av de drabbade som lyssnar. Att få höra att det aldrig går att bli frisk skrämmer och är ett grymt sätt att dra mattan under fötterna för många drabbade. Varför satsa på att bli frisk om man aldrig kan bli helt frisk tänker många. Eller som en person sa ”då är jag hellre smal och sjuk än tjock och sjuk”.

Friska personer bevisar motsatsen

Tack och lov för att det finns de som idag är fullt friska som står upp för att man kan bli helt fri från ortorexi atletikas tankar och tvång. För den som blivit frisk finns inget försvar i när någon försöker normalisera sjuka beteenden som naturliga och oundvikliga. Uppmaningar som att undvika ångestladdade situationer och anpassa sig till ett permanent ortorektiskt eller ätstört tillstånd (eller bli vän med ångesten) är väl magstarkt när många friska kan bevisa motsatsen. Bland annat Mikaela Urbom som kommit ut med boken ”om jag bara vore lite smalare”.

I en artikel i BBC diskuteras Clean Eat, ett koncept där förespråkarna för Clean Eat menar att en vegetarisk kost gör dig smalare, i form, mer attraktiv och ger dig en ökad livslängd.

Clean Eat i jämförelse med Ortorexi

Steven Bratman, Yvonne Lin

Clean Eat skiljer sig  från Ortorexi per definition av grundaren Steven Bratman som definierar begreppet Ortorexi som:
”Obsessive focus on “healthy” eating, as defined by a dietary theory or set of beliefs whose specific details may vary; marked by exaggerated emotional distress in relationship to food choices perceived as unhealthy; weight loss may ensue as a result of dietary choices, but
this is not the primary goal”.


Ylab menar i sin tur att Ortorexi karakteriseras av en fixering vid nyttiga livsmedel i kombination med tvångsmässig träning samt att detta sker i syfte att få en snygg kropp, förhindra sjukdom eller leva upp till en socialt önskvärd image. Ylab lanserade begreppet Ortorexia Atletika för att särskilja detta tillstånd från Ortorexi Nervosa som Bratman menar inte har någon anknytning till kroppsideal eller träning. 

”Fixering nyttiga livsmedel i kombination med överdriven träning”

I boken Ortorexi definierar Lin och Grigorenko Ortorexi som ”fixering nyttiga livsmedel i kombination med överdriven träning”. Bratman, liksom Kunskapscentrum för Ätstörningar (KÄTS) hävdar att Ortorexi inte är en ätstörning och att det är ett svenskt mediapåhitt att inkludera träning. Upprinnelsen var en doktorsavhandling av Linn Hårdman (som förvisso inte hade undersökt andra länder än Sverige i sin avhandling) där semantik stod i fokus.

Nu kan man konstatera att ”hälsosam kost” i samband med träning (som faktiskt förekommer i USA och Europa) även börjas tas upp i samband med konceptet Clean Eat. Man menar i BBC aritkeln att det handlar om tvångsmässigt ätande och en diet som ska göra personen smalare, attraktivare och minska risken för för tidig död. Detta i likhet med vad ortorexia atletika står för. Bratman menar än en gång att Ortorexi  inte handlar om kroppsideal medan andra forskare i Europa hävdar motsatsen och att kroppsideal är en väsentlig drivkraft hos Ortorektiker oavsett nervosa eller atletika.

Det går att bli frisk

Yvonne Lin och Mikaela Urbom gästar morgonstudion i SVT imorgon bitti tisdag 07.22 för att prata om Mikaelas nya bok ”Om jag bara vore lite smalare”.  Mikaela har gjort en lång och mödosam resa från mycket svår ät- och träningsstörning till det fullt friska.
Mikaela har förmågan att se tillbaka på sin tid med #anorexia och #ortorexia atletika med både sorg och humor. Det gör boken lättläst och det finns tröst i den för den som ännu kämpar. Icke att förglömma, för alla anhöriga som lider i tysthet.

Stod på scen under Melodifestivalen

Ylab fick förmånen att följa Mikaela på vägen mot det friska och är så stolta över hennes tapperhet och kloka insikt i att det lönar sig att kämpa för att bli frisk. Idag är Mikaela en fullfjädrad artist; sångerska och dansare som skriver sina egna låtar. Fylld av energi och glädje som inte fanns den tid hon var med i Love Generation och Melodifestivalen.
Äntligen någon som lägger fokus på att bli frisk istället för hur det är att vara sjuk. Nästa vecka blir det även bokrelease på Ylab!

Dagens (7/10) Svenska dagbladet publicerar en debattartikel där några läkare menar att Coca-Cola och andra skräpmatsproducenter är dåliga partner för idrottsrörelsen. Vill man rädda idrotten från att begå oetiska handlingar eller bli korrupta?

Läkaryrket  är starkt förknippat med en hög etisk standard och värderingar som handlar om att minska mänskligt lidande och/eller att bota en sjukdom. Läkare räddar människoliv. Förmodligen har en läkare den allra högsta renomén i samhället. Det krävs många fler ”Machiarini” för att förminska den respekt som läkaryrket har och det med all rätt.

MAT

Det är däremot med viss förvåning man kan läsa debattartikeln i SvD. Det är ett välkänt faktum att det framförallt är HUR MYCKET man äter som har samband med fetma och inte VAD man äter. Ja, det är vetenskapligt belagt att regelbunden konsumtion av t ex sötade drycker kopplat till övervikt. Samtidigt är det även bevisat att barns övervikt är kopplad till inaktivitet och inte till godis och läsk.

”SKRÄP”

Detta i högsta grad oakademiska sätt att uttrycka sig på får följdeffekter på andra plan. Vi tvingas att plötsligt kategorisera mat som ”skräp” eller hälsosamt. Men stämmer denna kategorisering  verkligen?

Betyder det till exempel att man inte bör äta det man kallar för ”skräpmat” för att det kommer att skada vår hälsa?

Betyder det att vi bör äta det vi idag (!) anser vara hälsomat och att därmed ju mer desto bättre för vår hälsa?

De riktiga svaren är NEJ på båda frågorna ovan. Uppdelning av mat i dåligt och bra ökar enbart sannolikheten för andra typer av hälsoproblem såsom exempelvis ätstörningar. Psykisk ohälsa ökar i industriella länder och flera av dessa tillstånd är förknippade med vad man anser att vara en överdriven ”hälsosam” livsstil. Ibland nämns begrepp som hälsoångest och ortorexi i sammanhanget.

PENGAR

”There is no free lunch”. Idrott kostar pengar. Dessutom, om man vill att våra barn ska få bästa möjliga förutsättningar kommer det att kosta. Alla som är verksamma inom idrottsrörelsen vet hur svårt det är med finansiering av verksamheten. Som förening eller förbund blir man inget annat än tacksam för alla möjliga donationer och finansieringsmöjligheter.

Idag finansieras svenska idrottsrörelsen till stor del av statliga Svenska Spel. Det är uppenbart att verksamhet som spel där slumpen avgör skillnad mellan vinst och förlust är en helt ok sponsor av idrott utifrån somliga. Varför då, vill man fråga? Är spelberoende inte en ohälsoaspekt? Vem ska avgöra vilka företagsprodukter och tjänster som anses hälsosamma nog för att kunna kvalificera etiskt som sponsor?

Medicinen sponsras inte oväntat ofta av ”farmakologiska intressenter”. Mediciner som lanserats och beljublats via recept och reklam kan ibland leda till bieffekter som är sämre för hälsan än de symtom som medicinen behandlar (t ex statiner, antidepressiva medel, etc).

IDROTT & HÄLSA

Ja, idrott ofta förknippas med hälsa. Idrotten hjälper oss att träna upp både kropp och själ. Den lär oss att bemöta motgångar med nya ansatser. Idrotten lär oss att vara ödmjuka för våra framgångar och tacksamma för alla som hjälper oss på vägen till personlig utveckling. Idrotten lär oss stödja kamrater och bidra till gemenskap.

Idrott på sin högsta nivå handlar dock om att pressa sina förmågor och resurser till absolut yttersta. Den har väldigt lite med hälsa att göra. Fråga våra folkkära personer som Sanna Kallur, Carolina Kluft, Peter Forsberg…

Debatten blir otroligt primitiv om man använder sig av grova förenklingar i ett mycket brett och komplext område såsom hälsa och idrott. Idrotten behöver finansiering men bör självfallet i likhet med andra organisationer ta sitt etiska hälsoansvar.  Avstånd från droger, doping och alkohol är en självklarhet men förbud mot enkilda livsmedel? Vart tog  förutsättningen HUR MYCKET eller dos och respons med andra ord vägen?

Feta äter inte pizza

Feta personer äter inte pizza. Dom äter inte godis, kakor och dricker inte heller läsk. De allra flesta som söker hjälp för sin övervikt säger att det ”äter bra”. Med bra menar man att man utesluter skräpmat.

Sluta stigmatisera

Tjocka personer får ofta finna sig i att illasinnade nyttigätare stigmatiserar. Man ser, inte utan förakt, ned på de som ”inte kan stå emot” frestelsen att äta det som anses vara orsaken till den fetmaepedemi som håller på att dränera samhället. Läs mer