Ortorexi och Ortorexia Atletika
Fixering vid hälsosam kost i kombination med tvångsmässig träning
Det var budskapet i en insändare i Dagens Nyheter i fredags. Skribenten hade nått en punkt då träningen på gymmet gav mer ohälsa än hälsa, på grund av de ouppnåeliga ideal som sprids i gym-och fitnessvärlden.
Träna för exakt vad?
Börjar vi nu se effekterna av den stora hälso- och fitnesstrenden? Kanske fler och fler har insett, likt skribenten, att plikttrogen gymträning flera gånger i veckan inte håller över tid då den enda motivationen är att att få en snygg kropp eller för att helt enkelt dämpa ångest? I en värld där det alltid finns någon på sociala medier som har tränat hårdare än du, ätit bättre och sprungit längre, hur ska vi då kunna känna oss nöjda och tillfredställda?
Träning måste inte vara gym
Ett sätt att vara aktiv och få hälsofördelar av träning är att ägna sig åt något som man faktiskt tycker är kul, vilket skribenten i artikeln också insett. Att se fram emot passet, ha kul medan det pågår och sedan se fram emot nästa tillfälle är så träning borde vara. Idrott ger också muskler, kondition och smidighet, men också gemenskap, mening och socialt umgänge!
Läs gärna mer i vårt tidigare inlägg om Sociala medier och psykisk ohälsa
Hur vet jag egentligen om jag har ortorexi? Hur vet jag när jag själv behöver söka hjälp eller stötta en anhörig? Ortorexia atletika innebär en fixering vid hälsosamma livsmedel i kombination med tvångsmässig träning och kan få förödande konsekvenser för den drabbade och dess omgivning. Med samhället som ständigt uppmuntrar till att vara ”hälsosam” kan det vara svårt att avgöra var gränsen mellan hälsosam och sjuk går.
”Har jag ortorexi” eller ”har min anhöriga ortorexi” är inte alltid helt lätt att svara på eftersom det ofta inte syns utanpå och symtomen kan till en början vara subtila.
Ortorexi är planering
Många personer har ambitionen att äta varierat, dra ner på fett och socker och att motionera regelbundet. En ortorektikers ambition och vilja är så stark att allt planeras kring det. Om en ortorektiner har planerat att träna ett pass och har förberett en matlåda i kylen så går det inte att frångå den planeringen. Om en vän ringer och föreslår en gemensam lunch på stan så är det i princip omöjligt att rubba det planerade upplägget. Detsamma gäller för träning. Har du ortorexi och ditt träningsupplägg säger löpning innan frukost så går det troligen inte att ändra till yoga.
Vikten spelar ingen roll
Om man har ortorexi är det inte säkert att varken ens vikt eller BMI är oroväckande lågt. Många viftar därför bort tankarna om ätstörning eftersom vikten är normal. Viktigt att komma ihåg är att om man planerar hela sitt matintag, sin träning och sitt sociala liv kring rädslan att vara ohälsosam eller tjock, så är det något som uppenbarligen tar stor del av ens liv och inte är hälsosamt.
Träningen är inte rolig, men tvungen
Har du ortorexi har din träning troligtvis gått från att ha varit rolig till att bli ett tvång. Att ställa in ett pass är i princip omöjligt och om det verkligen måste göras så innebär det stark ångest och med stor sannolikhet kompensation i form av mindre mat eller längre och hårdare träning vid nästa pass.
Konsekvenserna av att leva med ortorexi
Har jag ortorexi eller är jag bara hälsosam? Den störska skilladen mellan att bara vara ”hälsosam” och att leva med ortorexi är trots allt konsekvenserna. Svårigheter att koncentrera sig och tänka på annat än måltider och träning, att tacka nej till sociala situationer som riskerar rubba mat- och träningsschemat, skador som inte tillåts läka ut är alla varningssignaler som bör tas på allvar. Det går att bli frisk från ortorexi, men ju längre man väntar med att söka hjälp, desto längre tid tar behandlingen.
Om du känner dig orolig, för dig själv eller någon annan, så har vi ett kort test som ger en indikation på om du har ortorexi.
I måndags kom beskedet att reklam för mat och drycker med högt socker-, salt och fettinnehåll förbjuds i Londons kollektivtrafik. Anledningen till beslutet är den ökade förekomsten av barnfetma som Londons borgmästare Sadiq Khan beskriver som en “tickande bomb”.
Ortorektisk tankevurpa
Beslutet som tagits är resultatet av en ortorektisk tankevurpa. Tanken att vilja minska antalet fall av barnfetma är god, men det är inte fullt så enkelt som att ta bort bilder av pizza och hamburgare. För hur avgör vi vad som är onyttigt eller inte?
- Om jag beställer en hamburgare, minimorötter och en juice, är den onyttig då? (Juicen innehåller massa socker)
- Om jag beställer en pizza men bara äter halva, är det fortfarande onyttigt för mig då?
- En lax-och avokadosallad, räknas den som onyttig och måste bort från reklampelarna? (Den innehåller ju sannolikt mer än RDI av fett och massa energi)
Ska barn känna skam då de äter?
Vad kategoriseringen av mat som nyttig eller onyttig också lär oss är att viss mat är syndig och fel. Vi ska göra oss förtjänta av den och borde känna skam när vi äter den. Är det verkligen det budskapet vi vill ge våra barn? Vi borde kanske inte prata så mycket om mat och kost alls? Vad sägs om att umgås, ha roligt tillsammans och göra aktiviteter som berikar? Hjälpa barnen att känna rörelseglädje och matglädje så att mat inte upptar så stort fokus hos dem?
Fetma är ett resultat av att man har fått i sig mer energi än vad man har gjort av med, inte att man ätit enskilda livsmedel eller maträtter. Om man har tankar om att viss mat är förbjuden eller kommer att göra en sjuk eller tjock så är det tecken på ortorektiska tankar. Det går, tvärtemot vad media rapporterar om, att äta och njuta av all mat utan att bli tjock.
Om du känner oro och ångest inför mat och ditt ätbeteende kan det tyda på att du har ortorektiska tankar och beteenden. Hjälp finns att få, läs gärna mer om vår behandling för ortorexia atletika eller kontakta oss för rådgivning.
Läs mer om ovetenskapliga kostråd i vå rförra bloggpost: Icke-granskade kostråd ökar risken för Ortorexi
I Sverige älskar vi att prata om kost och hälsa. Vi är landet där flest kokböcker ges ut per capita och det tycks inte finnas några gränser för hur många trenddieter vi vill läsa om. Men en trenddiet är just en trenddiet, och i de allra flesta fall finns ingen forskning eller evidens som stödjer de hälsoeffekter dieten påstår sig ha.
På DN Debatt den 17 feb skrev fem forskare att “Många böcker om kost och hälsa innehåller så allvarliga felaktigheter att det kan påverka människors beteende och hälsa negativt.”. På Ylab ser vi konsekvenserna av det varje dag.
Alla kan vara kostexperter
Det blir problematiskt när vem som helst kan publicera och sprida en tes om hur man bäst tar hand om sin hälsa med hjälp av en viss kost eller ett visst hälsoupplägg. Vad som fungerar för en individ fungerar nödvändigtvis inte för en annan, och det går verkligen inte att generalisera och rekommendera något till den stora massan baserat på vad man själv mår bra av. Vem som helst kan starta en blogg, podd eller ett Instagramkonto. Och när man har tillräckligt många följare är man plötsligt en “expert” på ämnet. “Hälsobloggare” får expertkommentera i TV och radio och bokförlagen köar för att få ge ut boken som kan säljas till “profilens” alla följare.
Men vad blir konsekvenserna om det är ett upplägg som är olämpligt för yngre och växande? För någon med hjärt-och kärlsjukdom? Eller om upplägget är ortorektiskt?
Snabb och missvisande information
När en diet eller livsstil blir populär så får den maximal spridning via sociala medier, och ofta via en ”profil” som genom att förespråka den bygger sin egen berömmelse. När profilen visar upp sina magrutor och samtidigt rekommenderar följarna att byta ut frukostmackorna mot kvarg, utan att egentligen inte ha några belägg för varför det skulle vara bättre, blir det en sanning för många. Det är svårt att se bakom profilens, som nu blivit expert, image och faktiskt fråga sig vad denne har för kunskaper? Vad baserar hen sitt uttalande på? Sin masterexamen inom fysiologi? Eller kanske de omfattande forskningsprojekt de lett då de kunnat bevisa hälsoeffekterna av en viss kosthållning? Med allra största sannolikhet, inget av dessa. Bloggaren eller instagramaren har blivit expert, endast på grund av att ha lyckats samla en stor skara följare.
Effekterna av icke-granskade kostråd
Så vad är då problemet med lekmän som blir ”experter” och får skriva böcker? Det är ju upp till var och en om man vill läsa eller inte? När friska människor blir sjuka av att utesluta vissa livsmedel och överdosera andra utan att förstå varför har vi ett problem. Och konsekvenserna ser vi på Ylab varje dag. Liv som går i spillror, sjukskrivningar, drabbade och anhöriga som lider och vårdinrättningar som inte har kapacitet eller kunskap att ge adekvat hjälp.
Ortorexi är lömskt och svårt att ta sig ur själv, till stor del på grund av att det är svårt att få objektiva och vetenskapliga råd om kost och träning från allmänheten. Och när men inte ens kan lita på böcker publicerade av etablerade förlag har vi ett problem.
Så vi håller med skribenterna på DN, det behövs en kvalitetsgranskning av publicerad litteratur. Till dess önskar vi att förlagen kunde ta större ansvar för villfarelserna de publicerar.
Är du orolig för dig själv eller någon anhörig är drabbad av ortorexia nervosa eller ortorexia atletika kan du göra vårt självtest för Ortorexi, eller kontakta oss för mer info.
Ortorexi (Ortorexia Nervosa) är ett tillstånd där den drabbade är fixerad vid att äta “nyttiga” livsmedel och även ofta vid att träna mycket. Ordet kommer från grekiskans “orthos” (renlärig) och “orexis” (aptit) och fick sitt namn på 1990-talet av den amerikanske läkaren Steven Bratman. Bratman uppmärksammade att många av hans patienter var besatta av nyttiga livsmedel och att de också beskrev sig själva som “träningsnarkomaner”.
Ortorexi är ingen erkänd diagnos, utan ett tillstånd och samhällsfenomen.
Ortorexia Atletika är ett begrepp som etablerats av Ylab i Stockholm som även inkluderar tvångsmässig träning, då man vid behandling av ortorexi har kunnat konstatera att den absoluta merparten även ägnar sig åt träning, det vill säga att det inte endast rör sig om mat.
Allt cirkulerar kring maten och träningen
Så vad kännetecknar ortorexia atletika? För en ortorektiker kommer mat- och träningsrutinerna i första hand. Om man ställs inför en oväntat situation där ens rutiner rubbas medför det ofta en stark ångest hos den drabbade och utebliven träning kompenseras ofta vid ett senare tillfälle. Ofta finns det ett antal livsmedel som man inte alls äter då rädslan för att bli tjock eller sjuk är alldeles för stor.
Såhär kan en dag se ut ur ett ortorektiskt perpektiv.
Begränsar och anpassar sitt liv
Den fixering som maten och träningen utgör medför ofta att en ortorektiker blir begränsad och inflexibel i sitt liv. Det är inte ovanligt att man ersätter fester, bio och fika på stan med gymbesök eller löpturer. Ens sociala liv inskränks mer och mer och inte sällan är det i träningssammanhang med likasinnade som man umgås. Det rigida schema som individen satt upp för sig själv har inte rum för någon spontanitet och en ortorektiker kan upplevas som “trubbig” och tråkig av sina “gamla” vänner.
Skola, jobb och karriär påverkas när man får svårt att fokusera, för att man ofta får i sig för lite energi och kolhydrater, sover dåligt om nätterna och inte vågar följa med på sociala sammanhang av rädsla att mat och träning ska påverkas i för stor utsträckning.
Vad är orsaken till ortorexi?
Det finns inget fastställt ursprung eller vedertagen anledning till varför någon drabbas av ortorexi, men det går att härleda till många samhällstrender. Det råder idag, exempelvis, ett mycket starkt fokus på hälsa som uppmuntrar till att äta “ren” och “nyttig mat” och att träna mycket. Vi kan även identifiera en fitnesstrend som pågått under en tid som varit starkt influerad av body building. Body building kännetecknas av frekvent träning med tunga vikter efterföljt av energifattig diet för att få bort maximalt med underhudsfett så att muskulaturen syns.
Ortorexia atletika har även tagit sig in i idrottsrörelsen. Tränare ger ofta kostråd som inte är vetenskapligt underbyggda eller kostråd som inte är i paritet med träningsdosen idrottaren har. Idrottare själva influeras också av diverse så kallade experter som bloggar om sin kosthållning och träningsrutin, delar med sig av sina expertråd på Instagram. Sannolikheten att även de inte har en tillräckligt omfattande utbildning för att uttala sig om ämnet är väldigt stor.
Kan man bli frisk från ortorexi?
Det går att bli frisk från ortorexi, men man behöver rätt hjälp och att symtomen tas på allvar. Tyvärr uppmärksammas ofta inte problemen innan det gått väldigt långt eftersom att kunskapen inom vård, skola och hos allmänheten är bristfällig.
Många läkare tycker att ortorexipatienter ser väldigt hälsosamma ut med magrutor, lågt fett- och sockerintag och flitiga träningsrutiner. Patienten är ofta normalviktig, men fettprocenten kan däremot ligga långt under normalt och orsaka många problem som läkare inte ser, då de inte mäter fettprocent utan endast tar en vikt och mäter patientens BMI. Men med rätt hjälp går det att bli av med båda fysiska och psykiska symtom och leva ett hälsosamt och lyckligt liv.
Jag misstänker att jag har ortorexi – vad gör jag?
Ett första steg om du misstänker att du, eller någon i din närhet, är drabbad av ortorexi är att göra en Wellnessanalys. Analysen ger en snabb indikation på den drabbades tillstånd och förslag på åtgärder för att förbättra hälsan och välmåendet. Det är en kombination av fysiska mätningar, observationer, samtal och frågeformulär som analyseras och kartläggs.
Klicka här för att boka tid för Wellnessanalys.
Är du fortfarande osäker om ortorexi är det du har? Gör vårt test hemifrån för att identifiera om du ligger i riskzon för ortorexia atletika och tveka inte att höra av dig om du har några som helst frågor.
Det är värt att ta steget mot ett friskt liv!
December månad är inget en ortorektiker ser fram emot särskilt mycket. Ingen annan månad på året innehåller så många tillfällen som stör ens kost- och träningsrutiner. All denna mat som man inte “kan” äta, dessa glöggfester, julbord med jobbet och chokladaskar som står framme i vart och vartannat lunchrum. Jag vet hur det är att sky det som pesten och att hitta vägar runt det. Jag vet hur det är att vara livrädd för något som borde vara det mysigaste och mest tilltalande som finns: mat, värme och gemenskap. Men det går bara inte att börja äta spontant och träna mindre. Trodde jag.
Flera år senare sitter jag här nu i december och förfäras över hur hårt jag kunde driva mig själv och vad jag kunde kräva av mig själv under de där åren som sjuk. Det jag trodde var hälsa var direkt ohälsosamt. De måbra-tips jag nu med ätstörningsåren bakom mig skulle vilja delge är följande:
- Tänk inte på vad du äter. Ät det du vill, tills du inte vill ha mer. Då slutar du att äta.
- Om du är trött, vilket man ofta är i december, vila från vanliga rutiner om du känner att du behöver. Jag har tränat cirka 1 gång i veckan i december och har varken blivit svag eller tjock. Tvärtemot orkar jag mer för varje träningspass jag kör när jag får bra återhämtning.
- Reflektera kring begreppet hälsa och dess olika betydelser. Hälsa för mig är bland annat att gå ut en ljus vinterdag på en långpromenad med mina hundar och att dricka en stor kopp kaffe med en lussebulle efteråt.
- Minska antalet krav du ställer på dig själv. Om du jobbar eller studerar heltid och har tvättstuga på kvällen, så måste du kanske inte hinna köpa julklappar den dagen? Gör färre saker per dag för att minska känslan av stress och otillräcklighet.
- Acceptera och bejaka den mörka årstiden! Traditionellt sett har människan varit mer aktiv under sommarhalvåret för att kunna vara mindre aktiv under vinterhalvåret då mörkret och kylan hägrar. Det är en naturlig cykel som vi ibland har svårt att acceptera. Du behöver kanske mer sömn och mer mat under vintern än du behöver under sommaren?
- Fundera över vad livskvalité innebär för dig. För mig är det idag att göra saker med lust och motivation. Jag älskar att ta en löptur en stilla, kall vinterdag, men skulle aldrig tvinga mig ut i storm. Vad är då njutningen? Bjuder någon på ischoklad avböjer jag artigt för jag tycker inte det är gott, men en kanelbulle tackar jag aldrig nej till.
Låt julen få bli en tid då du reflekterar över vad verklig och långsiktig hälsa är. För det är betydligt mer än vikt och kilon, mil i löpspåret och antioxidanter i maten.
Fråga en som har facit.
Originalet publicerades 8 december 2017, uppdaterad 17 december 2018.
Julen. Högtiden med stort H, då familjen ska samlas i en harmonisk vit dröm, umgås och komma varandra närmare. Eller så är det stressperioden med stor S, allas förväntningar som ska infrias, logistiken med gäster, Kalle Anka, julbord och klappar. Men för en ortorektiker är det även ångesttiden med stort Å. Oron för att råka äta för mycket av fel saker eller den missade träningen laddas upp under december månad och blir starkare ju närmare julafton man kommer.
Det mediala frosseriet
Det finns nog ingen tid på året då medierna frossar så mycket i, å ena sidan recept på godsaker och bilder på överdådiga glöggbufféer, å andra sidan uppmaningar till en grönare, sundare jul och tips på hur man tränar för att få “unna sig”. Alltid finns det nåt att få dåligt samvete över: om man inte man äter för mycket “onyttigheter”, bakar man inte nog med surdegslussekatter och saffranskladdkakor.
Det “farliga” julbordet 
Vad är då så farligt med julbordet? Det innehåller ju hela kostcirkeln och äter man tills man blir mätt bör man ju få i sig allt man behöver? Men äter man inte kött blir det ingen skinka, utesluter man gluten ryker brödet, inga kolhydrater betyder ingen potatis, rödkål eller ris ala malta, utan fett blir det ingen ost och alkoholfritt tar bort glöggen. Grönkål, kvarg och Celsius kanske blir den alternativa jultallriken för den som kämpar med att minimera sin julångest.
Rädslan för att överäta
Rädslan för att överäta är otroligt stark hos ortorektiker och kan leda till alla möjliga manövrar för att slippa undan. Att låtsas vara sjuk och sitta ensam hemma på julafton eller “råka” komma försent till middagen är inte tecken på ignorans utan det enda sättet man kan komma på för att undvika ångest.Tyvärr går det ut över släkt och vänner som blir ledsna, oroliga och ofta märker att någonting inte står rätt till. Men vad menar man då med att överäta? Hur kan man veta vad kroppen behöver just den här dagen och vad som kommer hända om man råkar ta en köttbulle för mycket? Svaret är att det vet man inte, man sätter helt enkelt upp regler för sig själv i form av VAD och HUR MYCKET man får äta, ofta lite mindre så att man har marginalerna på rätt sida. Och “misslyckas” man med detta kommer ångesten och självhatet som ett brev på posten.
Men för den som har uteslutit kolhydrater, fett och/eller begränsat energiintaget under en längre tid kan det bli svårt att stå emot när en buffe av obegränsade godsaker dukas upp framför ögonen. Kroppen vill ta igen, bygga upp och komma i balans, något som leder till ångest, ännu hårdare regler och sen är den nedåtgående spiralen i full snurr.
Sök hjälp nu för en goare jul nästa år!
Tankarna går till alla er alla som nu våndas inför mat och stillasittande hela helgen lång. Förhoppningsvis kan löksill och lax fortfarande ätas… och när det känns som tyngst tänka att nästa jul kan du vara frisk igen. De kan de som tog hjälp förra julen intyga.
Gör ditt bästa och ge dig själv en julklapp bestående av att inte anklaga dig själv. Ta första steget mot ett friskt liv och boka en wellnesanalys!
Av: Emma Hansson
Det finns idag ett stort glapp inom ätstörningsvården. De patienter som söker sig till landstingsvården för att få behandling för sin fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässiga träning, det vill säga Ortorexia Atletika, får med stor sannolikhet diagnosen ätstörning UNS, ätstörning Utan Närmare Specifikation.
Ätstörning UNS är en diagnos som inrymmer avviker från etablerade diagnoser som exempelvis anorexia, bulimi eller hetsätning. Om ett tillstånd saknar en medicinsk diagnos finns det inte heller en accepterad behandling och så kallad evidens är ett krav inom sjukvården.
UNS – den vanligaste ätstörningen
Så här säger Läkemedelsverkets “Läkemedelsboken”, ett uppslagsverk med behandlingsrekommendationer rörande våra vanligaste sjukdomar hämtade från Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten om diagnosen UNS : “Ätstörning UNS omfattar den största gruppen av patienter med ätstörningar.” Den största gruppen patienter får alltså inte en behandling anpassad efter sitt eget tillstånd, utan en behandling utarbetad för en ätstörning för vilken man inte uppfyller kriterierna. Inom vilken annan del av sjukvården skulle man tillåta det? Och viktigast av allt, vad är det för patientbemötande?
Respektfull och adekvat behandling för patienten
Undertecknad kan intyga att det inte är särskilt effektivt att använda behandling för anorexi mot ortorexi: Att som vuxen kvinna själv söka sig till vården för att få hjälp, för att sedan tillbringa dagarna med tjejer i åldersspannet 10-16 år som alla är dittvingade av sina föräldrar. För att sedan sättas på matschema med högt energiinnehåll och rusa i vikt trots att man har normalt BMI, att kapa all motion och därmed öka ångesten ännu mer, att inte tillåta vuxna individer få veta vad deras vikt är och inte heller få tala om sjukdomen med andra. Jag upplevde inte det som en respektfull behandling, och framför allt gjorde den mig inte fri från min sjukdom. Det var bortkastad tid och bortkastade skattepengar.
I dagsläget är ätstörningsvården otroligt mån om att förtydliga att ortorexi inte är en egen diagnos. Ibland tycks det till och med vara viktigare att poängtera detta än att faktiskt stötta de som lider av tillståndet. Vad sägs om att vi samtliga som befinner oss inom ätstörningsvården, antingen som behandlare eller som patient, börjar se till patientens bästa och jobbar FÖR att ortorexi ska få bli den diagnos det behöver bli, så att fler kan få adekvat behandling?
Besök gärna vår sida för drabbade för att läsa mer om vår behandling mot Ortorexia Atletika.
Det handlar om Ortorexia Atletika. Och det jobbar vi med varje dag.
Det är det omtalade blogginlägget av Sara Penton om ätstörningar inom elitidrotten, som följdes av en DN-artikel, vi refererar till.
Vi läser om en otroligt klok tjej som prickar in varje punkt på listan över symtom på ortorexi men som ändå har styrka nog att säga ifrån. Det är beundransvärt.
Ätstörningar inom idrotten är ett vanligt scenario
Dessvärre är det ett alltför vanligt scenario Sara vittnar om. Vi får varje dag samtal från tjejer och killar som på grund av dåliga råd från tränare, dietister, läkare eller självutnämnda experter hamnat i en ond cirkel av ångest, tvång och endorfiner blandat med självhat i takt med att träningsmängden ökar och kosthållningen blir striktare. De yttre omständigheterna kan variera, vi tar emot elitidrottare från ett tjugotal idrottsförbund, men utvecklingen är ofta densamma Ovetenskapliga dieter kombineras med stentuff träning, som i början ger positiva resultat men långsamt bryter ner kroppen och triggar en ångest som ofta leder till att den drabbade tränar ännu hårdare. Sedan är den negativa spiralen ett faktum.
Vi har lång erfarenhet av elitidrott och idrottsforskning och vi vet hur svår balansgången mellan kost och träning kan vara inom vissa idrotter. Just därför är det oerhört viktigt med professionella råd som har vetenskaplig bäring. Det är fullständigt vansinne att uppmuntra till snabb viktminskning på det sättet som Saras dietist verkar ha gjort och det finns en brytpunk då prestationsförmågan försämras, snarare än att utvecklas positivt. En alltför snabb viktnedgång riskerar att trigga igång en ätstörning, ger överbelastningsskador, depression, ångest men framför allt försämrar omdömet. Minne, koncentrations- och associationsförmåga påverkas negativt och man fattar inte lika bra beslut. Träning för prestation övergår till träning för att gå ner i vikt vilket betyder att elitkarriären med stor sannolikhet är över.
Ortorexia Atletika kräver professionell vård
Ortorexia Atletika är förrädiskt och det krävs professionell hjälp för att bli helt frisk. Precis som Sara beskriver i sin bloggpost tappar den drabbade konceptet av vad som är normalt och det är ofta omgivningen som märker att personen förändras. En frisk person förstår att det inte är rimligt att få ångest av en banan, men den drabbade kan ha väldigt svårt att se det.
Den som inte är helt frisk jämför sig ofta med andra sjuka – tränare, lagkamrater eller kända profiler, och tänker att “jag är ändå friskare än dom”. “Det blir inte bättre än såhär” eller “jag har lärt mig att leva med min ångest” är vanliga argument för den som inte kommit hela vägen. Men det går att bli helt frisk och samtidigt fortsätta en elitkarriär, vi har sett det ske så många gånger och det är en sanning som tål att upprepas.
Det är väldigt positivt att detta problem, som de flesta inom elitidrotten känner till men få vågar prata om, äntligen uppmärksammas. En stor eloge till Sara för ditt kloka inlägg. Låt oss fortsätta diskussionen om hur man kommer vidare inom idrotten och hur man blir frisk från Ortorexia Atletika!
Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko
Att vara anhörig till någon som har ortorexi kan ibland kännas som att navigera i en snårig djungel. Man vill uppmuntra till friskhet och vara stöttande men också kunna ställa krav. I det här inlägget ger vi några tips på hur man som anhörig kan bemöta någon som är sjuk i Ortorexia Atletika.
En person kan befinna sig i många olika stadier av ortorexi, allt från att vara medveten om att den livssituation man har inte är hållbar, att man själv söker hjälp till total förnekelse av sin sjukdomsbild. Personligheten spelar såklart också in, och vi vill inte alla bli bemötta eller stöttade precis likadant.
Visa att du som anhörig bryr dig
Oavsett var i sjukdomen den drabbade befinner sig, är det alltid positivt att som anhörig visa att man bryr sig. Det betyder nödvändigtvis inte att man måste ska peka ut maten och träningen, vilket kan vara känsliga områden. I stället kan frågor som “Du verkar ha lite tid till återhämtning, får du vila tillräckligt?” eller “Sist vi sågs sade du att du sover dåligt, vad tror du att det beror på?” visa att man att man har lagt märke till vissa beteenden eller uttalanden och att det inte går obemärkt förbi. Det kan göra den drabbade uppmärksam på att det kanske gått lite för långt.
Ibland kan också en direkt fråga vara det som hjälper bäst, särskilt om man är långt gången och behöver en ärlig, utsträckande hand : Jag tycker verkligen att du äter för lite och tränar för hårt. Hur mår du egentligen?”
Att förhålla sig till mat och träning i ortorektikerns närhet
Ibland kan det vara svårt att veta hur man som anhörig ska förhålla sig till mat och träning i ortorektikerns närhet. Ska man alltid tacka ja till fika? Inte berättat att man just varit och tränat? Sluta dricka sin favoritsmoothie? Eller ska man helt ocensurerat visa upp sin “friska” livsstil, fastän den innehåller både hård träning och morötter? Att höra hur någon i ens närhet tränar inför ett maraton kan skapa ångest hos en ortorektiker, likaså att någon knappt åt lunch för att de var så fokuserade på en uppgift. Det ortorektikern främst behöver se är exempel på normala, icke-ätstörda livsstilar. Vad man kan göra är att fundera på hur man säger saker och i vilken utsträckning. Människor som har ett sunt förhållande till mat och träning behöver inte hela tiden nämna att de tränat och vad de tränat, eller vad de ätit och hur mycket. Träningspass är en del av livet, liksom biobesök och hämtning på förskolan och behöver inte alltid kommenteras. Fokusera i stället på det positiva i och runt upplevelsen. Exempelvis att man träffade den där supertrevliga tjejen på gymmet och snackade bort säkert 20 minuter eller vad god hamburgaren var när du äntligen fick middag efter en lång dag på jobbet med klen lunch.
Som anhörig till en person med ortorexi kan det stundtals vara svårt att vara positiv, men att finnas där och visa att man bryr sig är värdefullt för den drabbade. Man ska inte göra inskränkningar i sitt eget liv, bara tänka sig lite för hur man pratar om det. Det gör inte bara gott för ortorektikern, utan för alla människor i ens närhet.
Besök gärna vår sida för anhöriga om du vill läsa mer.