Ortorexi och Ortorexia Atletika
Fixering vid hälsosam kost i kombination med tvångsmässig träning
När ska man äta vad? Blir man tjock av middag för sent på kvällen? Hur ofta måste man äta för att hålla uppe förbränningen? Eller ska man i stället fasta periodiskt? Och frukosten, det viktigaste målet på dagen, tänk om man missar den!!
Ett uttryck från efterkrigstiden
”Ät nu så att du står dig”, ett gammalt uttryck från efterkrigstiden som lätt leder tankarna 
till morföräldrar som flydde ifrån krig, jobbade hårt på åkrar eller i skog och kanske i sin tur uppfostrats av föräldrar med svältperioder i nära minne. I dagens samhälle, där det i princip alltid finns något ätbart inom räckhåll, borde vi ju ha mindre behov av att planera våra måltider. Ändå tar mat upp en enormt stor del av det offentliga rummet, våra tankar, samtal och media. Det verkar alltså som att vi å ena sidan gör allt för att slippa planera måltider med snabbmatsställen, fruktkorgar på jobbet och hemkörningsappar, å andra sidan spenderar mer energi än någonsin på att planera vad, när och hur vi ska äta. Vad är logiken i detta?
Hur ofta ska man äta?
Här kommer några olika ”rekommendationer” från div bloggare, tidskrifter och självutnämnda experter:
- ”Ät var 3e timma för att hålla förbränningen uppe!”
- ”Ät bara mellan kl 12-20 och fasta resten av dygnet” (- 16:8-metoden)
- ”Satsa på frukosten och ät middag senast kl 18 (och ingenting därefter) så att du ”hinner bränna bort” energin under dagen”
- ”Ät huvudmängden kolhydrater på morgonen och undvik kolisar efter lunch för att blodsockernivån ska hållas jämn under natten”
- ”Ät INGA kolhydrater på morgonen eftersom en frukost med lågt GI får effekt även på nästa mål”
- Osv, osv…
Ni ser ju själva, olika råd går emot varandra och kvar står man förvirrad och inser att man kommer göra fel vad man än tar sig till.
Ångesten när hungern kommer för tidigt
Rent intellektuellt är det lätt att inse galenskapen i det hela, men för en person med Ortorexi, kan hunger vara smärtsamt. Det känns inte bra att ha beräknat fel mängd vid frukost, visa sig glupsk, inte kunna ”hålla sig” för att inte tala om att bryta den stenhårda tidsdisciplinen. Allt kan fallera om man avviker från planen. Och vad händer då om man tvingas ta ett akut möte på jobbet som gör att lunchen skjuts en halvtimma, om tåget blir försenat eller om en gammal vän som råkar vara i stan ringer och vill ses på ”fel” tid? Ångesten gör ofta att man hittar på ursäkter för att hoppa över mötet (som kanske var viktigt för karriären), inte träffa vännen (som man egentligen så gärna skulle vilja träffa) eller … hoppa av tåget?
Vilken frukost ger längst mättnad?
TV visade för ett tag sen ett program där man gjorde försök med olika frukostar för att ta reda på vilken frukost man stod sig bäst på. Med andra ord, vilken frukost hade den långsammaste glukosfrisättningen? Alla portioner hade samma kalorimängd.
Man jämförde veteflingor med mjölk, yoghurt med frukt eller bacon och ägg. Vinnaren var klassikern bacon och ägg. Så nu kan alla som bara bryr sig om att stå sig välja bacon och ägg…. Eller så kanske man bara ska äta det man känner för till frukost och lita på att det finns en frukt, bulle eller macka någonstans i närheten om det skulle behövas innan nästa mål. Vi lever ju trots allt på 2000-talet.
Livet ter sig lite enklare som frisk när man kan äta när man är hungrig och sluta när man är mätt.
”Den som inte tror på att man kan lyckas med något ska aldrig störa den som försöker”.
Så (eller ungefär så) lyder ett kinesiskt ordspråk. Kom att tänka på det när lyssnade på ett program om ortorexi. Två förvirrade personer var lyckligt rörande överens med varandra om att man kan inte bli frisk från otorexi. Förhastade generaliseringar som drogs efter egna individuella erfarenheter präglade samtalet. Den som har något hum om vetenskapligt förhållningssätt vet att det inte kan göras på det sättet.
Programmet kan uppfattas som en session av självterapi med ett kollektivt offrande av de drabbade som lyssnar. Att få höra att det aldrig går att bli frisk skrämmer och är ett grymt sätt att dra mattan under fötterna för många drabbade. Varför satsa på att bli frisk om man aldrig kan bli helt frisk tänker många. Eller som en person sa ”då är jag hellre smal och sjuk än tjock och sjuk”.
Friska personer bevisar motsatsen
Tack och lov för att det finns de som idag är fullt friska som står upp för att man kan bli helt fri från ortorexi atletikas tankar och tvång. För den som blivit frisk finns inget försvar i när någon försöker normalisera sjuka beteenden som naturliga och oundvikliga. Uppmaningar som att undvika ångestladdade situationer och anpassa sig till ett permanent ortorektiskt eller ätstört tillstånd (eller bli vän med ångesten) är väl magstarkt när många friska kan bevisa motsatsen. Bland annat Mikaela Urbom som kommit ut med boken ”om jag bara vore lite smalare”.
I en artikel i BBC diskuteras Clean Eat, ett koncept där förespråkarna för Clean Eat menar att en vegetarisk kost gör dig smalare, i form, mer attraktiv och ger dig en ökad livslängd.
Clean Eat i jämförelse med Ortorexi
Steven Bratman, Yvonne Lin
Clean Eat skiljer sig från Ortorexi per definition av grundaren Steven Bratman som definierar begreppet Ortorexi som:
”Obsessive focus on “healthy” eating, as defined by a dietary theory or set of beliefs whose specific details may vary; marked by exaggerated emotional distress in relationship to food choices perceived as unhealthy; weight loss may ensue as a result of dietary choices, but
this is not the primary goal”.
Ylab menar i sin tur att Ortorexi karakteriseras av en fixering vid nyttiga livsmedel i kombination med tvångsmässig träning samt att detta sker i syfte att få en snygg kropp, förhindra sjukdom eller leva upp till en socialt önskvärd image. Ylab lanserade begreppet Ortorexia Atletika för att särskilja detta tillstånd från Ortorexi Nervosa som Bratman menar inte har någon anknytning till kroppsideal eller träning.
”Fixering nyttiga livsmedel i kombination med överdriven träning”
I boken Ortorexi definierar Lin och Grigorenko Ortorexi som ”fixering nyttiga livsmedel i kombination med överdriven träning”. Bratman, liksom Kunskapscentrum för Ätstörningar (KÄTS) hävdar att Ortorexi inte är en ätstörning och att det är ett svenskt mediapåhitt att inkludera träning. Upprinnelsen var en doktorsavhandling av Linn Hårdman (som förvisso inte hade undersökt andra länder än Sverige i sin avhandling) där semantik stod i fokus.
Nu kan man konstatera att ”hälsosam kost” i samband med träning (som faktiskt förekommer i USA och Europa) även börjas tas upp i samband med konceptet Clean Eat. Man menar i BBC aritkeln att det handlar om tvångsmässigt ätande och en diet som ska göra personen smalare, attraktivare och minska risken för för tidig död. Detta i likhet med vad ortorexia atletika står för. Bratman menar än en gång att Ortorexi inte handlar om kroppsideal medan andra forskare i Europa hävdar motsatsen och att kroppsideal är en väsentlig drivkraft hos Ortorektiker oavsett nervosa eller atletika.
Det går att bli frisk
Yvonne Lin och Mikaela Urbom gästar morgonstudion i SVT imorgon bitti tisdag 07.22 för att prata om Mikaelas nya bok ”Om jag bara vore lite smalare”. Mikaela har gjort en lång och mödosam resa från mycket svår ät- och träningsstörning till det fullt friska.
Mikaela har förmågan att se tillbaka på sin tid med #anorexia och #ortorexia atletika med både sorg och humor. Det gör boken lättläst och det finns tröst i den för den som ännu kämpar. Icke att förglömma, för alla anhöriga som lider i tysthet.
Stod på scen under Melodifestivalen
Ylab fick förmånen att följa Mikaela på vägen mot det friska och är så stolta över hennes tapperhet och kloka insikt i att det lönar sig att kämpa för att bli frisk. Idag är Mikaela en fullfjädrad artist; sångerska och dansare som skriver sina egna låtar. Fylld av energi och glädje som inte fanns den tid hon var med i Love Generation och Melodifestivalen.
Äntligen någon som lägger fokus på att bli frisk istället för hur det är att vara sjuk. Nästa vecka blir det även bokrelease på Ylab!
Dagens (7/10) Svenska dagbladet publicerar en debattartikel där några läkare menar att Coca-Cola och andra skräpmatsproducenter är dåliga partner för idrottsrörelsen. Vill man rädda idrotten från att begå oetiska handlingar eller bli korrupta?
Läkaryrket är starkt förknippat med en hög etisk standard och värderingar som handlar om att minska mänskligt lidande och/eller att bota en sjukdom. Läkare räddar människoliv. Förmodligen har en läkare den allra högsta renomén i samhället. Det krävs många fler ”Machiarini” för att förminska den respekt som läkaryrket har och det med all rätt.
MAT
Det är däremot med viss förvåning man kan läsa debattartikeln i SvD. Det är ett välkänt faktum att det framförallt är HUR MYCKET man äter som har samband med fetma och inte VAD man äter. Ja, det är vetenskapligt belagt att regelbunden konsumtion av t ex sötade drycker kopplat till övervikt. Samtidigt är det även bevisat att barns övervikt är kopplad till inaktivitet och inte till godis och läsk.
”SKRÄP”
Detta i högsta grad oakademiska sätt att uttrycka sig på får följdeffekter på andra plan. Vi tvingas att plötsligt kategorisera mat som ”skräp” eller hälsosamt. Men stämmer denna kategorisering verkligen?
Betyder det till exempel att man inte bör äta det man kallar för ”skräpmat” för att det kommer att skada vår hälsa?
Betyder det att vi bör äta det vi idag (!) anser vara hälsomat och att därmed ju mer desto bättre för vår hälsa?
De riktiga svaren är NEJ på båda frågorna ovan. Uppdelning av mat i dåligt och bra ökar enbart sannolikheten för andra typer av hälsoproblem såsom exempelvis ätstörningar. Psykisk ohälsa ökar i industriella länder och flera av dessa tillstånd är förknippade med vad man anser att vara en överdriven ”hälsosam” livsstil. Ibland nämns begrepp som hälsoångest och ortorexi i sammanhanget.
PENGAR
”There is no free lunch”. Idrott kostar pengar. Dessutom, om man vill att våra barn ska få bästa möjliga förutsättningar kommer det att kosta. Alla som är verksamma inom idrottsrörelsen vet hur svårt det är med finansiering av verksamheten. Som förening eller förbund blir man inget annat än tacksam för alla möjliga donationer och finansieringsmöjligheter.
Idag finansieras svenska idrottsrörelsen till stor del av statliga Svenska Spel. Det är uppenbart att verksamhet som spel där slumpen avgör skillnad mellan vinst och förlust är en helt ok sponsor av idrott utifrån somliga. Varför då, vill man fråga? Är spelberoende inte en ohälsoaspekt? Vem ska avgöra vilka företagsprodukter och tjänster som anses hälsosamma nog för att kunna kvalificera etiskt som sponsor?
Medicinen sponsras inte oväntat ofta av ”farmakologiska intressenter”. Mediciner som lanserats och beljublats via recept och reklam kan ibland leda till bieffekter som är sämre för hälsan än de symtom som medicinen behandlar (t ex statiner, antidepressiva medel, etc).
IDROTT & HÄLSA
Ja, idrott ofta förknippas med hälsa. Idrotten hjälper oss att träna upp både kropp och själ. Den lär oss att bemöta motgångar med nya ansatser. Idrotten lär oss att vara ödmjuka för våra framgångar och tacksamma för alla som hjälper oss på vägen till personlig utveckling. Idrotten lär oss stödja kamrater och bidra till gemenskap.
Idrott på sin högsta nivå handlar dock om att pressa sina förmågor och resurser till absolut yttersta. Den har väldigt lite med hälsa att göra. Fråga våra folkkära personer som Sanna Kallur, Carolina Kluft, Peter Forsberg…
Debatten blir otroligt primitiv om man använder sig av grova förenklingar i ett mycket brett och komplext område såsom hälsa och idrott. Idrotten behöver finansiering men bör självfallet i likhet med andra organisationer ta sitt etiska hälsoansvar. Avstånd från droger, doping och alkohol är en självklarhet men förbud mot enkilda livsmedel? Vart tog förutsättningen HUR MYCKET eller dos och respons med andra ord vägen?
Feta personer äter inte pizza. Dom äter inte godis, kakor och dricker inte heller läsk. De allra flesta som söker hjälp för sin övervikt säger att det ”äter bra”. Med bra menar man att man utesluter skräpmat.
Sluta stigmatisera
Tjocka personer får ofta finna sig i att illasinnade nyttigätare stigmatiserar. Man ser, inte utan förakt, ned på de som ”inte kan stå emot” frestelsen att äta det som anses vara orsaken till den fetmaepedemi som håller på att dränera samhället. Läs mer
Det är en fråga många drabbade ställer sig när ett liv utan tvångstankar, regler och ångest känns som en utopi.
Den bristande friskhetsinsikten
En av många saker som gör ätstörningar så komplexa är den bristande sjukdomsinsikten som ofta hindrar drabbade från att söka hjälp i tid. Men när man väl är på väg ur sin ätsörning drabbas många av en ”bristande friskhetsinsikt”. Man tror helt enkelt att man kommit till vägs ända, inte kan ta sig längre och är frisk nog för att klara av resten av sitt liv. Ofta hänvisar man till hur det var förut, och påvisar dom enorma framstegen man trots allt gjort, eller så jämför man med andra, sjukare personer som man har i sin omgivning. Det kan vara frestande att hoppa av behandlingen i det läget och designa ett liv där man försöker leva ”som frisk” även fast man inte känner sig helt fri.
Vad är då problemet?
Att försöka leva som frisk och att faktiskt vara frisk är inte samma sak. Att försöka leva som frisk innebär ständiga begränsningar och kontroller, att sätta upp regler för att inte glida åt något håll som kan tolkas som återfall. Det är förstås ett väldigt begränsande liv, men legitimerar samtidigt att fortsätta med ett sjukt, men ändå ”tryggt” beteende för att slippa ta det där jobbiga steget mot att bli helt frisk. Ännu mer problematiskt är det förstås att man sätter käppar i hjulet för alla dom som kämpar med sin sjukdom, när man är inne i en jobbig behandling är det sista man behöver höra att det inte går att komma hela vägen och bli helt ortorexifri.
Så kan man då bli frisk från Ortorexi?
Ja, det kan man. Men man måste få rätt hjälp. Att få behandling för anorexi funkar oftast inte särskilt bra. Personalen på ätstörningsklinikerna är välutbildade och månar om sina patienter, men dom har inte redskapen för att behandla just gruppen med Ortorexia Atletika, dvs en fixering vid ”nyttiga” livsmedel i kombination med tvångsmässig, ofta överdriven, träning.
Det går att bli frisk. Med vilja och rätt metod. Är du redo att ta steget mot ett liv där mat och träning inte styr din vardag, där det finns utrymme för spontanitet, glädje och ro? Läs mer om Ylabs behandling och boka en wellnessanalys för att ta ett första steg.
Kan man verkligen bli frisk från ortorexi?
Det är en fråga som många, eller förresten i princip alla ställer sig när man trampar runt i ortorexiträsket och inte ser någon utväg. ”Heller smal och olycklig än tjock och olycklig”, ”jag har sabbat min kropp för alltid” eller ”jag mår jättebra! …så länge jag kan hålla rätt balans” är vanliga kommentarer. Och visst kan det vara svårt att tro på att målet finns när man inte sett det, när man inte upplevt det själv.
”Bristande friskhetsinsikt” hör ortorexin till och under behandlingens gång tror man ofta att man har kommit så långt man kan, även om man inte nått ända fram.
Så hur är det då att vara frisk?
Vad är skillnaden mellan att ”nog kunna leva ganska friskt” och att vara helt ortorexifri? Annie Croona berättar ärligt och insiktsfullt om sitt friska liv i ett gästinlägg på yvonnelin.se. 
”Och jag vill att ni ska veta, och TRO på det: det går att bli helt frisk. Helt fri. Det går att bara leva. Det gör jag nu, och det vet jag att alla kan. Man måste tro det, man måste vilja det – och sluta gå runt i tankeföreställningen att det aldrig kommer bli helt bra.” Annie Croona
Läs Annies berättelse och börja tro på att det går, målet är närmre än du anar!
Ångest handlar om att vara rädd, ibland så rädd att man tror att man ska dö. Förväntade katastroftankar är en faktor som kan leda till ångest och i värsta fall panikattacker.
Från pirr till oro till extrem rädsla och panik
När panikattackerna kommer tätare, kan dom till slut utmynna i agorafobi. Man blir helt enkelt rädd för att lämna tryggheten hemma om och utifall man skulle få en panikattack. När panikattacker gör att man får ångest för att få en panikattack har de blivit självuppfyllande.
När panikattackerna blir självuppfyllande
När man får en panikattack blir andningen kortare och ytligare, hjärtat bultar och man blir väldigt rädd. Fysiologiskt sett är det nervsystemet som inte styrs med viljan, det autonoma,som ökar i aktivitet. Symptom inkluderar yrsel, en känsla av att inte kunna svälja, hög puls, smärta i bröstet, snabb och kort andning, magont, svårt att få luft, darrningar, svettningar med flera. 
Koffein, laktat och koldioxid triggar
Några utlösande faktorer till attackerna är koffein, förhöjda halter av laktat och koldioxid. Många med ortorexi går på svältkost samtidigt som man tränar hårt. Det är inte ovanligt att man försöker motverka tröttheten (till följd av energibrist) med energidrycker, cola light och kaffe. Laktatbildning och stundom höga halter av koldioxid hör till vardagen.
Orsakerna varierar men de är viktiga att utreda
Antidepressiv medicin, så kallade SSRI-preparat, kan dämpa attackerna men om det går bör orsaken utredas innan dess. Om det är ärftligt, vilket det kan vara, behövs troligen biokemisk hjälp. Men orsakas attackerna av att man försätter det autonoma nervsystem i alarmberedskap, på grund av extremt lågt underhudsfett i kombination med kraftigt negativ energibalans, ja då borde vi kanske börja med att förstå träningens principer. Som till exempel vikten av återhämtning (mat, vila, sömn) så att kroppen får en chans att reparera sina proteiner och forsla bort sura metaboliter som till exempel just laktat, från våra muskler.
För några veckor sedan publicerade en kvällstidning en artikel med rubriken ”Kvarg och hårdträning – hoten mot vår hälsa”. Budskapet var att hälsohets, med besatthet av kost och överdriven träning, är ett hälsoproblem. Personligen håller jag med om huvudbudskapet. Detaljer i artikeln är en annan sak och min egna argumentation skulle sett annorlunda ut. Läs mer