Jag hade gett upp hoppet om ett fullvärdigt liv. Hade förlikat mig med att “såhär kommer det vara, jag kommer få lära mig leva med det”. Visste inte hur det skulle gå, bara att det inte fanns något alternativ. Jag skulle sluta ensam och olycklig, aldrig kunna få barn då jag hade inte haft mens på nästan 10 år, och vem skulle ändå vilja ha med någon så misslyckad, lat och odisciplinerad som mig att göra? Självhatet vid ett missat träningspass var starkare än ångesten som satt i gymväggarna. Ointresset för sociala aktiviteter var större än rädslan för att bli ensam. Men jag fortsatte klista på det inövade leendet varje morgon, släpade mig iväg till kontoret och låtsasjobbade mig igenom dagarna. När skulle dom komma på att jag bara satt och klickade runt på en innehållslös skärm?

Räddningen var mina vänner som inte gett upp, som vägrade acceptera när jag kapitulerat och som tjatade iväg mig till stället som läkaren i gänget fått rekommenderat av sina kontakter. Träningsanläggningen som lovade “individanpassade program” kanske kunde pusha mig tillbaks till min tidigare träningsmängd som gav dom där kickarna jag blivit beroende av, tänkte jag och gick på ett första möte. Det blev inte alls som jag tänkt mig.

Efter en halvtimma på Ylab var jag knäckt, kvinnan som satt framför mig hade slagit hål på alla försvar, parerat inövade argument och ordet ortorexi yttrades för första gången för mina öron. Det skulle inte bli sista gången.

Jag hade gått i behandling förut. Hade fått diagnoser som anorexi, ätstörning UNS, depression och utmattningssyndrom. Hade träffat läkare som tyckte jag var hälsan själv, läkare som skrivit ut antidepressiva, jag hade gått i lunchgrupper på specialistklininker, pratat med psykologer på studenthälsan och kuratorer på äs-mottagningar utan att komma någonstans. Så det var kanske inte konstigt att jag var skeptisk vid första mötet med min Ylab-coach. “Sådär går det när man inte äter kolhydrater” lät det efter första träningspasset när jag tvingades erkänna att jag inte orkade, “du har styrka som en tioåring.” Beslutsamheten växte, dom skulle minsann få se att jag kunde. Till nästa pass hade jag ätit frukost och det var det första lilla, stora steget mot ett friskt liv.

Don’t get me wrong, historien slutar inte lyckligt här. Jag hade en tuff tid av hopp och förtvivlan framför mig. Gråt, ångest, en enorm trötthet som limmade fast mig i sängen i flera veckor… och plötsligt lite mer energi. Och ännu mer energi. En strimma hopp, ett spontant skratt, en känsla av bubblande glädje och… gången jag kom på mig själv med att inte ha tänkt på mat eller träning på hela dagen glömmer jag aldrig!

Ylab, även om det tog tid för mig att på riktigt tro på ett friskt liv fick ni mig att kämpa framåt. Ni kunde hantera mina nycker, smula sönder mina ursäkter, stötta och putta mig i rätt riktning, ett litet steg i taget.

Idag står jag vid rodret för mitt eget liv, jag äter vad jag vill, tränar när jag vill, jag kan få barn om jag vill (hej mens!), gör succé på mitt nya jobb, är en närvarande vän och familjemedlem. Och jag njuter av livet.

Tack Ylab. Och kram till alla er som kämpar!

Julia