Ortorexi och Ortorexia Atletika
Fixering vid hälsosam kost i kombination med tvångsmässig träning
När man talar om ortorexi, men även om ätstörningar som anorexi och bulimi, är det inte ovanligt att ha förutfattade meningar om vem som drabbas. Faktum är att precis alla löper risk för att få ortorexi, men ofta finns det någon eller några utlösande faktorer.
Utlösande faktorer för ortorexi
Så vem riskerar att få ortorexi? Många som drabbas har vistats i en miljö eller i ett sammanhang där ortorexia atletika har triggats. Vi som har jobbat länge med att behandla ortorexi kan urskilja tre miljöer som våra kunder ofta kommer ifrån:
- Fitnessvärlden är en grogrund för ortorektiska ideal. Det är en miljö där stort fokus ligger på att skapa en fysik med hög andel muskelmassa och låg fettprocent. Själva prestationen är inte alltid viktig – huvudsaken är att träningen ger dig en viss fysik för då ser man ”vältränad” ut. Ofta ingår perioder med strikta dieter där målet är att få så lite underhudsfett som möjligt. När dieten är slut och den vanliga livsstilen ska ta vid kan det vara utmanande att hantera tankar på mat och intag av kalorier som fortfarande sitter kvar.
Det kan vara svårt att acceptera en kropp som inte är stenhård och deffad, samt destruktiva tankemönster som har kommit för att stanna. - Elitidrotten är en annan miljö där det finns risk att drabbas av ortorexia atletika. Inledningsvis kan det handla om att justera kosten för att prestera bättre. Kanske får man höra att prestationsmålet är lättare att nå om man skalar något kilo? Om en framgångsrik konkurrent eller lagkamrat är lättare än en själv ser man det kanske som en anledning till den personens framgång? Skillnader mellan olika idrottsgrenar är förstås stor: inom gymnastik, konståkning, löpning eller cykling kan fokuset på låg vikt vara särskilt stort, kampsportare behöver gå på diet i perioder för att komma ner i en viss viktklass, medan andra sporter handlar mer om att bygga muskler och massa.
Men oavsett idrott är det är lätt att fokus på mat och mängd eskalerar för att sluta på ett sluttande plan där ens uppfattning om vad som är sunt och normalt konstant förflyttas. - Slutligen är också föga förvånande bantningsindustrin en risk till att utveckla ortorexia nervosa. Här kan det röra sig om en oskyldig satsning från början. Det är inte ovanligt att man som barn fått höra av skolsyster att man ligger över viktkurvan och behöver gå ner i vikt. Eller kanske man inte alls har någon övervikt utan bara vill “äta nyttigare”, sådär som alla kvällstidningar och självutnämnda experter säger att man ska.
Det kan verka oskyldigt till en början, men går man snabbt ner i vikt eskalerar det lätt och blir till en fixering.
Miljöerna förstärker aktiviteten
Något som ökar risken för att drabbas av ortorexi ytterligare är att man i dessa miljöer ofta får beröm, komplimanger och får höra att man är duktig och har disciplin. Lagkamrater och bekanta börjar fråga efter träningstips ”eftersom du är ju så vältränad” och förutsätter snart att personen i fråga ska springa snabbast och dricka de grönaste juicerna.
Sociala medier kan vara ännu mer förrädiskt där komplimangerna haglar när man visar upp tuffa träningspass och magrutor. Man lägger upp Instagram stories från gymmet kl 5:30 och får inget annat än beröm och beundran av följarna. När beteendet bekräftas på det här viset höjs motivationen att fortsätta på den inkörda banan, och snarare öka på takten än att stanna upp och reflektera. När man väl är etablerad som ”tränings-Pelle” är det svårt att bryta mönstret, det passar ju inte personan att ligga hemma på soffan, titta på Netflix och äta glass. Och den som lägger på sig ett kilo eller två får tyvärr snabbt negativa kommentarer.
Så på frågan ”vilka drabbas av ortorexi?” är nog svaret snarare ”i vilka miljöer man ska vara vaksam”, både som utövare, förälder och vän. Vi uppmuntrar inte någon till att sluta med sin idrott, utan tvärtom att ha ett kritiskt förhållningssätt till alla påståenden och kasta inte ut sitt sunda förnuft.
Människan är gjord för att må och prestera som bäst med en varierad kost och lagom men framför allt smart träning. Mer är inte alltid bättre och om en diet låter knasig är den troligen det.
Tveka inte att kontakta oss om du eller din nära anhörig behöver hjälp.
Läs våra andra inlägg:
Beslutsångest, oro och sömnproblem – så reagerar den svältande hjärnan.
Hur ger man som föräldrar sina barn ett okomplicerat förhållande till mat?
När beslutsångesten blir sjuklig
Vi lever i en tid när vi förväntas fatta allt fler, allt svårare beslut. Det finns oändligt många möjligheter, men det innebär ju även att det finns oändliga sätt att misslyckas på. Inte så konstigt att man känner ett visst mått av ambivalens inför livet.
Ligger du ofta vaken om nätterna och tänker på hur, vad och hur mycket du ska träna nästkommande dag, vilket i sin tur resulterar att du inte får tillräckligt med sömn? Är det svårt att välja ett middagsställe att du till slut inte går ut över huvud taget? Spenderar du för mycket tid på att försöka bestämma dig vad du ska ta tag i stället för att utföra själva aktiviteten? Då är beslutsångesten ett problem du kan behöva ta tag i.
Beslutsångest, oro och sömnproblem – tecken på energibrist
Beslutsångest, oro och sömnproblem hänger ofta ihop. Sover du inte ordentligt blir kroppen stressad och orolig, vilket ofta leder till svårigheter att fatta även de mest enkla beslut… Vilket leder till mer oro och du får ännu svårare att sova. Men vad är källan till allt detta? Det finns naturligtvis många potentiella orsaker, men energibrist är en vanlig grund som vi upplever blir allt vanligare.
Energibrist? Men jag äter ju så mycket!
Stora lass med grönsaker, kycklingfileer och quinoa. Du kan tycka som om du äter massor, det ligger ju mycket mat på tallriken, men själva mängden har ingen större betydelse. Du kan äta en hel hink med sallad utan att få i dig särskilt mycket energi. En viktig ekvation att ha i åtanke:
Energibalans = energi in – energi ut
Tränar du flera timmar om dagen (= energi ut) kommer du alltså att svälta trots överfyllda tallrikar, om maten inte är energität nog.
Fixering vid mat, beslutsångest och sömnproblem
Alla som någon gång gått hungriga vet hur svårt det är att sluta tänka på mat. Det är ett av symptomen vid energibrist: man blir fixerad av mat och går ständigt och planerar vad man ska äta, när och hur. Oro, ångest och humörsvängningar ökar. Ambivalensen likaså, det är inte ovanligt att en ortorektiker spenderar timmar med att irra runt i mataffären för att kunna bestämma sig för vad som ska köpas. Detta beror på att fler områden än nödvändigt aktiveras i hjärnans cortexområden och man tappar därmed precision i beslutsfattandeprocessen.
Sömnsvårigheter är ett annat vanligt symptom. Det kan vara svårt att somna på fastande mage och när man väl somnat blir sömnen ofta inte tillräckligt djup. Dessutom vaknar man ofta tidigt på morgonen, vilket många ortorektiker utnyttjar för att ge sig ut i löparspåret, morgonpromenaden eller iväg till yogapasset, allt för att göra sig av med den pirrande oron och rastlösheten i kroppen. Men det kroppen egentligen försöker säga är: “Vakna och ge mig frukost innan jag stänger av ännu fler funktioner!”
Syns svält på vågen?
När man pratar om svält är det lätt att se anorektiskt avmagrade kroppar framför sig. Och visst kommer man så småningom gå ner i vikt om man fortsätter hålla en negativ energibalans, men det är inte alltid som När man pratar om svält är det lätt att föreställa anorektiskt avmagrade kroppar framför sig. Visst kommer man så småningom gå ner i vikt om man fortsätter hålla en negativ energibalans (se ekvationen ovan) men det är inte alltid som svält syns på vågen. Det är inte heller ovanligt att ortorektiker ligger på ett BMI inom normalvärdet, men mäter man fettprocenten är den ofta alldeles för låg. Man har helt enkelt mer muskler än “normalpersonen” och väger därmed mer, vilket BMI inte kan påvisa.
Du kan leva ett roligare och mer effektivt liv
Tänk dig ett liv utan ständiga sömnproblem och ångest där du vaknar lugn och harmonisk när väckarklockan ringer, när du äter det som finns tillhands i stället för att spendera timmar på att hitta “rätt” livsmedel, när du kan koncentrera dig på jobb, vänner och familj i stället för att hela tiden tänka på mat. Skulle det inte vara kul med ett både roligare och mer effektivt liv?
Vad är ortorexi? | Test: har jag ortorexi? | Boka tid för utredning | Om oss
Läs också:
“Det var sju år senast jag åt brända mandlar och våfflor. Som liten var jag extremt förtjust i nötter, speciellt brända och karamelliserade (så gött ju!). Våfflor också, aldrig missade jag våffeldagen och det mysigaste jag visste var att gå på marknader (speciellt julmarknader) för där fanns både brända mandlar och våfflor.
Sen blev man sjuk och manipulerade både sin omgivning och sig själv till att tro att dessa två himmelska verk inte är gott… bara för att slippa njuta av det och må dåligt.
Idag var det första gången jag gick på julmarknad, kände hur det doftade av brända mandlar som jag och min kära farmor delade på. Sen kom frågan från fina farmor om man inte skulle gå förbi kaféet och avnjuta en våffla? Först var jag tveksam… Men när hon nämnde att jag som liten älskade just det stället kom barndomsminnena tillbaka. En våffla blev det med hemgjord sylt och det var gudomligt!
Vad vill jag komma med detta? Jo att jag är tacksam för att jag i somras vågade ta kontakt med Ylab (med stöd från nära och kära) och genom tålamod och små tomtesteg, börjat ta mig ur gropen jag trillade ner i som liten. Att ta hjälp och våga gå emot gamla vanor & tankar har lett mig hit, till en dag fylld av juliga smaker, mysiga konversationer och varm känsla av barndomsnostalgi!”
– Rebecca
Vad ortorexi och ätstörningar handlar om
Ortorexi innebär ständig ångest över att aldrig vara 100% och tankar som snurrar 24/7 om vad man har ätit, ska äta, bör äta, inte ätit, inte bör äta… Och vad, när, hur man tränat. Tankar som ofta tar över och inte lämnar någon plats år farmor som så gärna vill gå på marknad och mysa med våfflor, vänner som vill bjuda hem på middag eller kollegor som vill bonda över en lunch. Men inte minst finns det inte plats för att känna efter själv, njuta av vardagens små ting och vara nöjd med att bara vara.
Julen är en väldigt ångestfylld period för många ätstörda och ortorektiker. Men det går, precis som Rebecca berättar, att bli fri och hitta tillbaka till allt det där härliga som kommer med julen och alla andra helgdagar. Ta tag i dina monster en gång för alla och sök hjälp så kanske nästa jul blir god. På riktigt.
Läs mer om jul och ortorexi i posterna:
Julen för en fd ortorektiker
Kampen mot pepparkakan och vässa julskinkan
Julfest eller julstress?
Imorgon firar vi Lucia så julen är bara runt hörnet, vilket för många som arbetar innebär lussekatter och glöggfika på kontoret, julbord och andra festligheter. Pluggar man fortfarande är december en period av tentaplugg och deadlines men förhoppningsvis inte utan fest.
En fröjdefull Jul eller strålande Jul var hur man beskrev jul en gång i tiden. Idag handlar det mer om julstress än julfest. Vad är det som är så stressigt med julen ni kanske undrar?
Låt oss höra hur 24e december kan se ut för två människor, vi kan kalla dem Piff och Puff.
- Risgrynsgröt på morgonen
Piff: Härlig tradition men jag är inte så jätteförtjust i gröten egentligen. Hoppas åtminstone att jag inte får russin för att hitta på rim är absolut inte min grej.
Puff: Vem har ens hittat på denna tradition? Vitt ris är oacceptabelt, mjölk är en mejeriprodukt så den skippar jag och socker är ju socker. Kanel är dock ok för någon har sagt att den ökar ämnesomsättningen.
- Morgonpromenad i stan
Piff: Hoppas att det snöar lite för då blir det extra mysigt och ljust ute. Kanske lyckas springa iväg en stund för att jag har visst glömt köpa en julklapp till kusinen..
Puff: Har ju inte kunnat träna på morgonen men tur att vi ska gå lite nu. Ska kanske säga att jag ska träffa en kompis på stan för fika bara för att gå iväg och komma ikapp med dagens stegmål.
- Glöggfika
Piff: Åh äntligen lite fika, är så hungrig! Längtar ju redan till julbordet men man säger väl inte nej till årets glögg och lussekatt mm.
Puff: Nej tack, finns det riskakor? (glögg är ren socker och alkohol ju).
- Kalle Anka
Piff: Kan hela programmet utantill men det är ju det mysigaste med julen! Kanske tar en tupplur till Ferdinand. Undrar om de ska visa ett klipp från senaste Frost i år. Snart är det dags för middagen!
Puff: Nu har jag suttit still i en timme.. Får panik.
- Julmiddag
Piff: Mina favoriter på julbord är gravad lax med hovmästarsås, senapssil, köttbullar, revbensspjäll, Janssons (men bara lite för jag gillar inte anchovis) och några prinskorvar med rödbetssalladen. Kommer ändå äta julskinkan resten av veckan så skippar den nu.
Puff: Ren ångest. Ingen skinka, korv eller köttbullar, tack. Rödbetssalladen har majonnäs så det är absolut inget alternativ. Janssons innehåller potatis så det blir inget av det heller. Ok löksill kan nog gå men utan gräddfil då. Lax känns ändå relativt ok så jag tar lite med knäckebröd. Dricker vatten till det.
- Resten av kvällen
Piff: Nu kommer Aladdinasken fram! Som jag har längtat. Tar mina favoriter direkt (kokos såklart, vad annars).
Puff: Nu har vi suttit stilla för länge, måste bege mig ut på promenad efter all mat jag har ätit. Kanske lyckas ta en löptur till och med..eller så får jag springa dubbelt imorgon bitti.
Känner du igen dig eller nära anhörig i några av Puffs påståenden och tankesätt?
För en person med ortorexia atletika är julen en ångestladdad historia som börjar långt innan första advent. Inte nog med att man börjar tänka på julmaten som ska undvikas till varje pris redan i november, hur ska man klara av allt stillasittande? Vila och avkoppling har blivit skällsord. “Om jag inte tränar får jag inte äta” – tänker en ortorektiker.
Försök att ställa dig en fråga – är du lycklig? Så lycklig att du vill avvara alla traditioner inklusive julen? Det är tråkigt att vara livrädd för något som bör vara det mysigaste och mest tilltalande – mat, värme och gemenskap. Speciellt efter en sådan trist och mörk november.
Det går att bli frisk från ortorexi och spendera julen utan ångest och tvångstankar.
Livet ska njutas och levas för det är kort. Med obehandlad ortorexi kan det bli kortare än du tror, så ta hjälp. Glöm aldrig att det går att bli helt frisk bara du har modet att försöka.
Har ni sett videon “I Was the Fastest Girl in America, Until I Joined Nike“ som cirkulerat på sociala medier den senaste veckan?
Videon där Mary Cain, en lovande ung friidrottare, plockades ut till världens kanske bästa friidrottslag, “Nike’s Oregon Project” där hon utsattes för mentala övergrepp och en allt annat än bra träning. Hon blev satt på ett kost och träningsprogam, framtaget av och för män, av personer utan formell utbildning och pressades att gå ner i vikt. Detta ledde till att hon utvecklade allvarliga ätstörningar, benskörhet och mensbortfall. Hon bröt 5 ben, började skära sig själv och hade självmordstankar.
“Sånt där händer bara på andra sidan atlanten”, kanske du tänker och drar en lättnadens suck över att vi i trygga, byråkratiska Sverige vet bättre. Men tyvärr är verkligheten mycket mörkare än man kanske kan ana. Vi ser nämligen unga idrottare bli utsatta för liknande behandling här, i Sverige, varje dag.
RED (Relative Energy Deficiency) som det pratas om i filmen kallades tidigare FAT “Female Athlete Triad” men bytte namn då man såg att även män kan drabbas. Syndromet består av tre symptom som hänger nära ihop: ätstörningar, amenhorrea (mensbortfall) och osteoporosis (benskörhet). Begreppet togs fram av idrottfysiologer för att avdramatisera ätstörningar inom idrotten och därmed minska skammen som ofta är förknippad. En god tanke, men problemet är att man samtidigt avdramatiserar allvaret i situationen.
På Ylab har vi arbetat med just detta i över 15 år men har valt att kalla syndromet Ortorexia Atletika. Relativ energibrist, vilket är den direkta svenska översättningen av RED, indikerar att man bara behöver få i sig mer energi för att lösa problemet. Vi vet att det är mycket svårare än så.
Ortorexia Atletika är oerhört komplext och kan vara mycket allvarligt, i värsta fall till och med dödligt. Det går inte att säga till en ortorektiker “ät så blir du frisk”, eftersom de psykologiska och fysiska faktorerna är så pass kraftiga att de tillsammans blåser upp en tornado, en säker nedåtgående spiral som kan vara svår att stoppa utan rätt hjälp.
Men det går att bli frisk, det har vi åtskilliga levande bevis för. Med rätt hjälp, stöd av omgivning och duktiga tränare kan man vara både psykiskt och fysiskt stark, ha sin mens och bli en framgångsrik atlet.
Det är alltså inte bara Nike’s Oregon Project som behöver läsa på om fysiologi. Våra svenska idrottföreningar som ofta bygger på att föräldrar frivilligt ställer upp som tränare, behöver lära sig om ortorexi och hur man på bästa sätt tränar unga, kvinnliga atleter så att dom kan fortsätta utvecklas och bli så bra som de bara kan bli.
- Vill ni ha en utbildning till er förening, klubb eller träningsanläggning? Kontakta oss för mer information.
- Känner du eller en närstående igen symptomen för ortorexi? Läs mer om hur du kan få hjälp här: https://ortorexi.nu/om-var-behandling/
Följ oss på sociala medier:
En fråga vi får ganska ofta är:
Hur bör jag gå tillväga om jag misstänker att min nära vän fått ortorexi?
Ska man säga något eller är det bättre att låtsas som det regnar? I de allra flesta fall är det bästa du som vän kan göra är att gå rakt på sak. Däremot, innan du bestämmer dig för att göra det, ta reda på vad ortorexi verkligen innebär och inte minst när är det ohälsosamt.
Vad är Ortorexi?
Det finns två begrepp som man bör känna till:
Ortorexia Nervosa innebär att man är fixerad vid att äta nyttigt i syfte att undvika sjukdom.
Ortorexia Atletika handlar istället om fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässig träning, i syfte att både undvika sjukdom, bli fet och otränad samt för att upprätthålla en viss image.
Hjälpparadoxen
Det trista är att den drabbade oftast inte vill ha hjälp i början eftersom man inte upplever symtomen som särskilt betungande. Tvärt om är det inte ovanligt att det rus man får av att gå ner i vikt, få mer synliga muskler eller komplimanger från omvärlden överskuggar mer negativa symptom. Man kanske känner sig starkare, piggare och friskare, utan att förstå att det är en kortsiktig illusion.
Det är lättare att vända en destruktiv trend om man griper in tidigt, men det är inte alltid så lätt att övertyga den drabbade innan denne ser det skadliga i sitt beteende. Först när tvånget, ångesten, depressionen och utmattningen tar över brukar man inse att man behöver en förändring, och då man som allra räddast för att ta emot hjälp.
Men var går då gränsen mellan att vara medveten och träningsglad, och att vara destruktiv? Det är inte alltid glasklart men här kommer några tecken att hålla koll på.
Vilka symptom bör du se upp för?
Din vän…
- har gått från att vara spontan i matval och träna då och då, till ett allt rigidare förhållningssätt till mat och träning.
- utesluter med tiden allt fler livsmedel
- har gått från att träna ett par gånger i veckan till flera pass om dagen
Låter det bekant?
Det som blir tydliga tecken på att det verkligen går åt fel håll brukar vara när personen i fråga börja tacka nej till att följa med på sociala event till förmån för träning eller att få äta i ensamhet. Allteftersom tiden går och symptomen tilltar blir det uppenbart att den drabbade även börjar manipulera sanningen. Man säger att man ätit när man inte har det eller att man tränat mindre än man faktiskt har gjort.
Känner du även att din vän ändrar personlighet? Framför allt märker man humörsvängningar och kanske ser man även den ångest och nedstämdhet som ligger bakom de känslor som svallar över. Eller så kan man vara hyperaktiv och rastlös, ha svårt att fatta beslut och lätt bli irriterad och frustrerad.
Hur hjälper du på bästa sätt?
Var rak och ärlig.
Säg att du oroar dig för de förändringar som du ser. Ibland kan det vara klokt att undvika detaljerade kommentarer om mat och träning eftersom det ofta innebär en kollisionskurs i uppfattning. Såvida du inte är utbildad i argumentationsteknik lär du förlora diskussionen.
Kommentarer såsom ”du verkar inte längre glad”, ”du har blivit så frånvarande”, ”du verkar olycklig”, ”du ser ut att förfalla”, ”det verkar som om du inte kan hoppa över en träning”, ”jag blir så ledsen när jag ser hur….” och liknande kommentarer brukar nå fram bättre än kritik gällande vad, när och hur personen äter och tränar.
Var beredd på ilska eller gråt!
Om din vän inte har sjukdomsinsikt lär hon eller han bli arg. Det är en försvarsmekanism och inget du bör ta personligt. Kanske får du motanklagelser men det är bara att stå över det. Längre fram, när lidandet tilltagit, kommer den drabbade minnas att det var just du som vågade säga sanningen och försökte hjälpa till.
Om din vän istället vet innerst inne att det är ett sjukligt beteende lär dina kommentarer och frågor vara välkomna. Man har nämligen svårt för att fatta beslut själv så det blir en lättnad när någon annan gör det.
Rätt hjälp är A och O
De flesta med Ortorexia Atletika vill inte vara sjuka men vågar inte ta hjälp eftersom man tror att det kan innebära krav på förändrad kost och träning. Vissa väljer då att lyfta fram andra symtom såsom låg självkänsla, utmattning, nedstämdhet och så vidare och gå med på att ta hjälp för detta. Vanligtvis tar man hjälp av en psykolog eftersom man vet att en psykolog inte kan mat och träning. Andra skaffar en PT men det blir många gånger kontraproduktivt. Man får sällan hjälp via vården eftersom Ortorexi inte är en medicinsk diagnos och man har inte ett tillräckligt lågt BMI dessutom.
Ju tidigare desto bättre
Det kan handla om ett år från den tid då man innerst inne vet att något gått snett till man faktiskt tar hjälp. Det är så tragiskt eftersom behandlingstiden då blir mycket längre och smärtsammare. Ju mer tvångsmässig man blivit desto svårare är det att göra förändringar. Men framför allt kan man inte bromsa nedbrytningen med beteende och tankar när man överskridit en fysiologisk gräns. Så som vän eller anhörig tjänar det då ingenting till att prata förnuft och logik för det hjälper inte mot fysiologiska obalanser.
En wellnessanalys är en bra start
Många drabbade kommer till Ylab enbart för att göra mätningar och se hur status är. Ofta är det vänner eller familj som bett personen göra det för deras skull. Man förbinder sig inte till något behandlingsprogram så det här brukar bli ett förslag som kan gå vägen. Du kan även erbjuda att följa med din vän på analysen – det kommer att definitivt uppskattas. Kontakta oss om du vill boka analysen.
Sammanfattningsvis, var rak och ärlig. Säg vad du ser och känner. Ge inga konkreta mat- eller träningsråd utan försök få din vän att ta professionell hjälp. Skuldbelägg inte för det är en sjuk person med krackelerande självbild som du har framför dig.
Du har alltid klarat av det. Att träna dagligen, sköta ett krävande heltidsjobb och samtidigt vara den självklara sociala varelsen som alltid är med. Du är känd för att ha mycket energi, vara disciplinerat, vältränad, ha koll… och det är till dig omgivningen kommer när de behöver träningstips eller funderar på om de borde lägga om sin kost.
Men sakta, nästan så att det inte märks, börjar träningsglädjen och energin att tryta. Resultaten sviktar och du får inte längre den där sköna kicken efter morgonrundan. Du tänker att du nått en ”platå” och tränar ännu hårdare för att komma ur svackan. Du kanske skärper till kosten och slutar äta gluten och laktos bara utifall att. Men det blir inte bättre, snarare växer självhatet i takt med att du inser att du inte längre har disciplinen och energin som ju varit ditt signum.
Omgivningen börjar också se en förändring. Din frustration när du missar ett träningspass eller paniken när det inte finns någon lågkolhydratsalternativ till lunch. Rastlösheten, att inte kunna sitta still och titta på en film eller att du alltid föreslår en promenad i ställer för en långfika. Så småningom finns du inte längre med, tackar nej till spontana middagar och går hem tidigt från krogen om du ens dyker upp.
Och till slut kraschar det. Blir mörkt. Du orkar inte mer, hatar gymmet lika mycket som du hatar dig själv för att du inte pallar gå dit. Sover dåligt och kan inte koncentrera dig på jobbet. Myrorna i benen har bytts mot apati samtidigt som paniken inombords växer. Vad är det för fel?!
Övertränande elitmotionärer
SvD har publicerat en artikelserie om elitmotionärer där man bland annat tar upp överträning som ett växande problem. Många av motionärer som tränar inför långlopp är väl pålästa och följer ofta program upplagda av olika träningsexperter. Men många av dessa upplägg tar inte hänsyn till helheten och livssituationen. En elittränare kommer att lägga upp ett program för att nå maximal prestation, men vem tar ansvar för den mentala hälsan?
Uttrycket elitmotionär är problematiskt av flera skäl, bland annat på grund av att elitidrottare oftast bygger sitt liv runt träningen. Man kanske jobbar deltid, skaffar sig flexibla jobb som anpassas efter träningstider eller jobbar med sin idrott så att man enklare kan baka in jobbet med den egna träningen. En ”elitmotionär” har inte sällan ett krävande heltidsjobb som ofta innebär övertid snarare än deltid, familj, sociala krav från vänner och kanske andra engagemang i form av hobbys eller ideella föreningar. Trots detta följer man ofta träningsplaner framtagna av elittränare eller, ännu värre, andra aktiva utövare som lyckats nå prestationer och själva utnämnt sig till ”experter” utan någon formell utbildning.
OTS vs ortorexi – vad är skillnaden?
OTS, eller överträningssyndrom som det kallas på svenska, innebär traditionellt sett att man helt enkelt tränar intensivt utan att ge kroppen den återhämtning den behöver. Ortorexia Atletika innebär också stora mängder träning med hög belastning utan tillräcklig återhämtning. Men en ortorektiker har även en mycket rigid kosthållning, utesluter livsmedel och äter ensidigt. Det handlar alltså om balans mellan träning, återhämtning, energi och näring. När balansen rubbas följer symptom såsom nedstämdhet, tvång, orkeslöshet och sömnproblem, för att nämna några få av flera symptom. Den största skillnaden mellan OTS och Ortorexia atletika är nog, trots allt. att den med OTS kan vila, äta och sova på uppmaning, något en ortorektiker inte klarar av på grund av ångest.
Vägen tillbaka till hälsosam träning
När snedvriden kost och träning är ett faktum är det många som uppsöker vårdcentralen och får en diagnos för utmattningsdepression. De kommer hem med ett recept på antidepressiva och uppmaning till motion, ”nyttig” mat och god sömn. Hur förödande är inte detta för någon som hamnat i den här situationen just på grund av för mycket träning och rigida kostscheman?
Vägen tillbaka från överträningssyndrom och ortorexia atletika är allt annat än lätt, men det går att bli frisk. Och ju tidigare man tar tag i saken desto bättre. Är du orolig för dig själv eller en anhörig? Läs mer om behandlingen av ortorexi och hur du tar första steget.
Oavsett om man som förälder själv har en sund relation till mat eller har/har haft ätstörningar så är det nog allas önskan att ens barn får växa upp med mat -och rörelseglädje och inte behöva tänka på mat som annat än njutning och bränsle.
Vad innebär “okomplicerat”?
Ett okomplicerat förhållande till mat innebär att ätandet inte är något man reflekterar över. Man äter när man är hungrig och slutar äta när man är mätt. I de allra flesta fall så äter man det man är sugen på utan att värdera livsmedlet som bra eller dåligt. Det finns heller inga tankar om att man ska göra sig förtjänt av den mat man äter.
Det kommer ständigt uppmaningar från olika håll om hur vi ska äta, träna och leva för att bli så hälsosamma och må så bra som möjligt. De flesta råder lyder att fett och socker ska vi helst undvika. Det kan vara svårt att analysera och värdera informationen och som förälder blir man särskilt utsatt eftersom man alltid vill det bästa för sitt barn.
Livsmedelsverket skriver följande om barn och sötsaker:
“Livsmedelsverkets undersökning av barns matvanor visar att barn äter alldeles för mycket feta, sockerrika men näringsfattiga livsmedel. Nästan en fjärdedel av kalorierna kommer från dessa livsmedel. Om barnet ska få i sig alla näringsämnen kroppen behöver, utan att gå upp i vikt, finns det inte plats för särskilt mycket sådan mat.”
Med dessa ord i bakhuvudet, samt ständiga larm om att övervikt bland unga ökar, så finns ju samtidigt viljan att skapa härliga matminnen för sina barn. Vem minns inte sommarloven när man fick äta glass varje dag, ibland till och med flera om dagen? December månad med pepparkakor var och varannan dag, och lägg därtill också fredagsmyset och efterrätten till söndagsmiddagen.
Vad kan man göra som förälder?
Hur bör man då tänka och agera runt barn och ätande? Yvonne Lin har många års erfarenhet av att jobba med hälsa och träning med särskild inriktning på ortorexia atletika, fixering vid hälsosam kost i kombination med tvångsmässig träning.
– Yvonne, kan du ge några grundläggande tips på hur man bör resonera och agera kring barn för att hjälpa dem skapa en okomplicerad relation till mat?
För det första bör man som förälder undvika att tala om livsmedel som kategoriskt bra eller dåliga. Redan där förmedlar vi till barnen att vi kan vara antingen skyldiga eller skuldfria i vårt ätande.
För det andra, koppla inte intag av vissa livsmedel till övervikt. För att ge ett konkret exempel så kan det vara att inte prata om att pizza gör en tjock, eller att godis får man bara på lördagar för annars kan man bli tjock.
Kommentera aldrig ditt barns vikt i negativa termer. Inte din egen eller någon annans heller för den delen.
– Om förskolan beslutat att inte servera glass när barnen fyller år på grund av att det blir “för ofta” och att det inte anses “hälsosamt”, hur kan man prata med sitt barn om detta?
Prata med personalen! Att utesluta livsmedel är en grogrund för ortorexi och leder till att barn tidigt börjar värdera livsmedel som tillåtna och ej tillåtna och i förlängningen kan känna skuld kring ätande.
– Och, om barnet faktiskt är överviktigt, hur hjälper man bäst till som förälder utan att skapa ångest kring mat och ätande?
Hitta naturliga aktiviteter! Ät tillsammans vid dukat bort och inte framför TV, gående eller stående. Var fysiskt aktiv med dina barn, men gör aktiviteter som de tycker är roliga! Om kopplingen blir att fysisk aktivitet är något kul så är chansen att barnen förblir rörliga under en lång tid större, och det är positivt ur ett hälsoperspektiv.
Sara Ljungdahl är 35 år gammal och arbetar som specialistläkare inom allmänmedicin. Hon är blivande tvåbarnsmamma och var innan hon blev förälder allvarligt sjuk i ortorexi.
– Sara, vad tycker du som före detta ortorektiker är mest utmanande idag för att ge dina barn en sund och okomplicerad relation till ätande?
Att få barn efter att jag blivit frisk från ortorexi/ kombinerad ät- och träningsstörning har skapat en helt ny dimension av frisk för mig. Att från grunden erbjuda mitt barn en resa i smakupplevelser, konsistenser och maträtter är fantastiskt. Min son har redan från första smakupplevelserna ätit det vi har ätit i familjen (dvs ingen särskild ”barnmat”). Jag tycker det är enkelt med kombinationen sund och okomplicerad genom att den typ av mat och livsmedel vi köper hem är som helhet sund, tillsammans med hur vi lever i övrigt. Jag klassificerar inte enstaka livsmedel som ”nyttig” eller ”onyttig”, ”bra” eller ”dålig”. Okomplicerat blir det när det inte finns förbud och där mat inte kopplas ihop med prestation, egenvärde, och känslor kring kroppen. Det är förstås mitt ansvar som förälder att anpassa mängd efter mitt barns behov och när min son blir äldre kommer jag förstås förklara exempelvis varför vi inte äter djur och vad en sund relation till mat egentligen innebär.
– Vad vill du som före detta ortorektiker ge för råd till andra föräldrar?
Att se över sina egna känslor för kroppen och på vilket sätt man som förälder värderar sin egen och andra olika kroppar inför barnen. Att vara medveten om på vilket sätt man som förälder pratar om ”nyttig”, ”onyttig”, ”bra”, ”dålig” mat/livsmedel och vilket förhållande man har till träning och hälsosam livsstil. Att vara medveten om att sättet man värderar sig själv, sin kropp och sitt ätande påverkar barnen enormt mycket! Viktigaste rådet gäller föräldrar med komplicerat förhållande till mat, kropp och träning, föräldrar med någon typ av ätstörning eller kombinerad ät- och träningsstörning/ortorexi – att söka hjälp!
– Vad kan man säga eller göra om ens barn kommer hem och inte vill ha glass “för då blir man tjock”?
Jag tror det viktigaste är att inte snurra in på en diskussion om glass eller värdesätta olika livsmedel, utan att faktiskt ta ett samtal med barnet om vad som ligger bakom ordet ”tjock”. Definitionen, känslor och värderingar och barnets egna tankar, känslor och reflektioner. Samtalet kommer alltså handla om barnet och inte glassen.
– Hur ger man som före detta ortorektiker/ätstörd sitt barn ett sunt förhållande till träning?
Genom att träning redan från start är en helt naturlig del i familjens liv. Att inte värdera individer eller kroppar utifrån träningsprestationer.
Tveka inte att höra av dig till oss om du veta mer om hur vi jobbar med ortorexibehandlingar och utbildningar.
Vill du läsa mer om kostråd och ätande rekommenderar vi våra tidigare blogginlägg:
Vad klassas som ”onyttig mat”?
Icke-granskade kostråd ökar risken för ortorexi
Skolorna har redan slutat och semestern väntar runt hörnet. Drygt 100 000 unga har tagit studenten och står kanske för första gången i sina liv inför friheten och ovissheten i att inte ha en självklart utstakad väg framåt. Underbart för många, ångestfyllt för andra.
En stor del av Sveriges knappt 5 miljoner förvärvsarbetande tar snart semester, vilket många ser fram emot. Men för den med ortorexi, ortorexia atletika eller ätstörning kan just den här tiden på året, när rutiner rubbas, gym stänger och rosévinet flödar, framkalla otroligt mycket ångest.
Så vad gör man då när man plötsligt måste åka bort, inte kan bestämma vilken mat som serveras och inte har tillgång till gymmet som vanligt? Hur ska man tänka för att kunna vara social, njuta av solen och vara en bra vän och familjevän? Hur blir man av med all den där ångesten som molar? Här kommer några handfasta tips från två personer som tidigare led av ortorexi men idag är friska.
Annie Croona har upplevt både ångestfyllda somrar som ortorektiker, och härligt glada semestrar sedan hon blivit frisk från ortorexin. Här kommer hennes bästa råd:
- Sommaren innebär (eller bör innebära) vila och nöje – känn dig inte dålig om ”släpper på rutinerna”, alla gör det och det är välbehövligt att koppla av!
- En taktik som jag använde mig av när jag skulle bli frisk var att försöka att bara ”dras med” i det som dom runt omkring mig gjorde. Det var inte lika läskigt att göra som andra gjorde och jag slapp själv ta beslut. Bjuder någon in till grillfest en vardagskväll? Kul, gå dit! En annan som vill ta en fika en fin dag? Gör det! Gör det till en utmaning att alltid tacka ja utan att tänka för mycket. Om andra kan fika kan du med.
- Att bada kan vara jobbigt. Men ska ångesten få hindra dig från att sola och bada på sommaren? Försök att göra sakerna du vill göra, istället för att undvika det du är rädd för.
- Många får ångest vid brist på rutiner och att det kan bli svårt att planera mat och mattider. Glöm då inte att sommaren också ofta innebär mer spontan rörelse: bad, promenader, cykelturer osv. Du kanske rentav rör dig mer nu än du vanligen gör även om du inte följer ditt vanliga schema? Så lyssna på kroppen, våga ät när du blir hungrig, och ät det du är sugen på.
- Testa att stänga av sociala medier en period, eller avfölj konton som stressar dig. Vad får du egentligen ut av att se bikinibilder och ”sommarsallader”? Ofta skapar sånt bara stress. Försök att koppla av och fokusera på nuet.
- Ofta får man höra ”jag blir inte så hungrig på sommaren”. Det har jag aldrig känt, så jag kände mig alltid så glupsk när jag blev svinhungrig samtidigt som folk i min omgivning åt typ melon till lunch. Kom ihåg: alla är olika! Är du hungrig så ät.
- Semestern kan vara en bra tid att ägna sig åt en hobby, tex något kreativt. Kanske vill du fota, måla eller skriva? Det kan vara ett bra sätt att hitta lugn och fokusera på annat än kost/träning.
Emma Hansson kan även hon idag njuta till fullo av sommaren som frisk från ortorexi. Hon delar med sig av några tips som kan hjälpa dig på traven:
- Inledningsvis, om du känner en oro inför sommar och ledighet, försök att ägna semestern åt lite eftertanke och reflektion. Är det verkligen såhär du vill leva livet? Vad skulle din sommar innehålla om du inte tänkte så mycket på mat och träning? Om du kommer på flera saker, testa att göra ett par av dem per vecka och se vad det gör!
- Gör dig själv en tjänst och avfölj alla konton i sociala medier som triggar dig. Under mitt tillfrisknande gjorde jag en storrensning – och har inte lagt till dem igen! Ta inspiration från personer som äter allt, reser och njuter av livet!
- Prova rörelse som inte är prestationsinriktad. När jag går med hundarna eller jobbar i trädgården är inte syftet att få motion, men jag får det ändå.
- Radera alla appar som mäter rörelse, träning och matintag och släng pulsklockan. Det är jättesvårt, jag vet, men efter några dagar kommer du att inse att dom går att leva utan och i längden är friheten utan alla mätinstrument ovärderlig.
Det säkraste sättet att bli av med sin ångest är att ta itu med grundorsaken, i det här fallet en fixering vid hälsosam kost och överdriven träning, ortorexi. Och det går. Kontakta Ylab för att ta första steget mot en frisk och fri sommar.
Har du några tips på hur man tar sig igenom helgdagar och lov utan ångest? Kommentera gärna nedan!
Träna bör man… får vi höra hela tiden. Myndigheter, medier, vänner och kollegor – alla prisar träningens fördelar och varnar konsekvenserna av soffliggande.
I takt med träningens popularitet dyker det upp nya träningsformer och möjligheter till att testa nya sporter och aktiviteter. Bloggar skriker ut ”inspiration” och visar hundra varianter av att röra på sig och för vissa kan det bli lite för mycket av det goda.
En fråga som ofta ställs är var gränsen går mellan ett normalt och onormalt träningsbeteende. Svaret ligger i inställningen snarare än träningsmängden. En elitidrottare kan tränga flera timmar om dagen utan att vara ätstörd, medan en betydligt mindre träningsmängd kan vara skadligt för andra.
Vad är ätstörd träning?
En frisk inställning till träning innebär att man:
- Faktiskt tycker om själva träningen och behöver inte tvinga sig själv. Visst kan vi alla ha motiga dagar, men när man väl är ute på fotbollsplanen, i skidspåret eller simhallen ska man inte må dåligt.
- Äter för att kunna träna snarare än att äta för att få äta. Yes, för att nå resultat behövs mat och en sund inställning till mat och träning innebär att man äter för att orka genomföra ett pass. Ätstörda tänker ofta tvärt om, man tvingar sig till träningen för att få äta, och missar man ett pass ryker också middagen.
- Kan hoppa över ett pass om någonting annat dyker upp. En ortorektiker mår så dåligt över ett missat träningstillfälle att hen prioriterar bort vänner, familj, jobb och nöjen. Mat och träning har alltid högsta prio.
- Kan vila vid sjukdom och skada. En elitidrottare blir troligen inte glad över att bli ordinerad vila, men förstår att det är det snabbaste sättet att komma tillbaka till idrotten. En person med ortorexi eller en annan ätstörning kan inte ta till sig allvaret i situationen utan ger sig ut i löparspåret med allt ifrån halsfluss till stressfrakturer. Återigen tar ångesten över och man riskerar hellre sin långsiktiga hälsa än att lyssna på kroppen.
Linda är en av alla som blivit fri från sin ortorexi efter många års kämpande.
”Gymmet var min bästa vän och största fiende. Jag vaknade varje morgon med en stor klump i magen och en kropp som kändes så tung att jag knappt kom upp ur sängen. Ändå var rädslan för vad som skulle hända om jag inte tränade starkare. Vad var jag rädd för? Minns knappt idag, men jag tror att det handlade om en rädsla för att tappa den disciplin jag så målmedvetet byggt upp under alla år, helt förlora kontrollen och aldrig orka träna mer. Även att förlora det sammanhang träningen gav mig, min identitet som ”tränings-Linda” och alla mina, oftast lika ortorektiska, vänner. Idag är det helt annorlunda. Jag ser fram emot varje pass och om jag känner mig trött, omotiverad eller om något annat dyker upp har jag inga problem att hoppa över träningen. Jag är starkare, snabbare och trivs bättre i min kropp än någonsin förr. Och nej, ingen ser mig som slö och odisciplinerad, snarare som en pigg och glad tjej som är närvarande och kan prioritera familj och vänner.”
Hur är din inställning till träning? Känner du igen dig i texten? Läs mer om ortorexi för drabbade och boka din wellnessanalys för ett första steg mot en sundare inställning till träning.