fbpx

om att bli frisk från ortorexi, hitta tillbaka till sina känslor & bli mamma

Graviditet och ätstörning

Här har ni min resa från många år av ätstörning till att ta upp kampen mot ortorexin, våga bli kär, kunna njuta av en graviditet och det magiska med att slutligen bli mamma.

Jag skulle inte ha barn. Absolut inte. Bara tanken på de kroppsförändringar en graviditet innebär eller att behöva anpassa livsstilen till någon annan gav mig näst intill mardrömmar. Dessutom hade jag misshandlat både kropp och psyke under så många år att jag inte var säker på att det över huvud taget skulle vara möjligt. Enklare att distansera sig med dussintals argument om det orimliga i att sätta barn till den här osäkra världen.

Resan mot att bli frisk från en ätstörning

För att göra en lång historia kort har jag under många år tvingat mig själv till alltför hård träning i kombination med en minst sagt otillräcklig kost. Jag har fått diagnoser såsom anorexia nervosa, ätstörning UNS och depression och bockat av ett antal ätstörningskliniker och psykologer innan jag hittade Ylab för ungefär sex år sedan. Mensen hade då varit försvunnen under många år, trots att jag var ”normalviktig” enligt BMI, och jag hade inga förhoppningar att den skulle komma tillbaka. Det som både jag och de läkare, barnmorskor och gynekologer jag träffat under åren hade missat var något Ylab upplyste mig om redan vid första testtillfället. De sa ”din mens kommer komma tillbaka när din fettprocent går upp” och ”detta är ett typiskt fall av ortorexi och vi kan hjälpa dig bli frisk”.

Mensen kom tillbaka

Jag började Ylabresan full av både misstro och motstånd, trots att jag inners inne ändå kände att jag hade hittat rätt. Till slut vågade jag släppa taget, lita på mina coacher och gå helhjärtat in i behandlingen. En vacker dag, efter jag hade gått upp till den fettprocent som Ylab rekommenderat, kände jag en konstig och obekant molande värk i mage och rygg. Några dagar senare stod jag smått förvirrad vid mensskyddshyllorna på ICA och förundrades över produktutvecklingen de senaste tio åren.

Jag var över 30 och kände mig sådär förväntansfull, ängslig och osäker som jag gjort när jag i tidiga tonåren fick min allra första mens. En känsla som jag bara inte kunde skaka av mig var dock hur fantastisk kroppen ändå är. Tänk att det kunde krävas så lite, och samtidigt så otroligt mycket, för att hela reproduktionssystemet skulle komma igång igen? Min kropp hade bara väntat på att jag skulle ge den chansen att göra det en kvinnokropp ska göra. Jag tog chansen, sent om sider, och det funkade.

Att hitta tillbaka till sina känslor

Att ens våga träffa någon på riktigt var långt ifrån självklart. Vanan att hålla emotionell distans var så rotad och jag var expert på att fly fältet så fort det började närma sig något seriöst. Så det tog några år innan jag var redo att öppna upp och låta mig svepas med. När min nuvarande sambo började prata om barn var jag tvungen att aktivt motstå impulsen att skrika rakt ut, vända på klacken och springa åt andra hållet. I stället började jag fundera på vad jag faktiskt ville, men innan jag egentligen kommit fram till något hände det otroliga. Stickan visade två streck, jag var gravid!

Graviditet och ortorexi i en ätstörd värld

Så hur har gravidresan varit då? Till en början måste jag erkänna att det var lite knepigt. Som blivande mamma blir man överöst med information om att träning är bra, man ska inte gå upp för mycket, det är sååå viktigt att äta nyttigt och INTE för mycket. Trots att jag försöker undvika peppiga influencers kommer man ständigt över content i form av ”jag sprang maraton i tredje trimestern” eller ”såhär kan du kan löpträna dig igenom graviditeten”, vilket stressade mig i början. Gick jag upp för mycket? För lite? Tränade jag tillräckligt men ändå inte fel? Som tur är fick jag på nytt stöd av Ylab och tvingades återigen att slutligen släppa garden, lyssna på kroppen och bara vara.

Och när jag väl återigen vågade, kunde jag tillåta mig själv att verkligen njuta av det lilla livet som växte i magen.

Jag är mamma!

Idag sitter jag här, med en 5 dagars gammal bebis i famnen och kan knappt tro att det är sant. Hon är den finaste varelsen på jorden och jag den lyckligaste och stoltaste mamman. Så lycklig över att jag får uppleva detta och stolt över att jag vågade ta alla de där små men samtidigt så stora stegen. Stegen mot att bli frisk och framför allt stegen mot att bli förälder.


Tusen tack till vår gästbloggare som skrivit detta ärliga och känslosamma inlägg.

Klicka på länkar nedan om du vill läsa mer om ortorexi, Ylab och programmet för gravida som nämns i texten:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: