Du har alltid klarat av det. Att träna dagligen, sköta ett krävande heltidsjobb och samtidigt vara den självklara sociala varelsen som alltid är med. Du är känd för att ha mycket energi, vara disciplinerat, vältränad, ha koll… och det är till dig omgivningen kommer när de behöver träningstips eller funderar på om de borde lägga om sin kost.

Men sakta, nästan så att det inte märks, börjar träningsglädjen och energin att tryta. Resultaten sviktar och du får inte längre den där sköna kicken efter morgonrundan. Du tänker att du nått en ”platå” och tränar ännu hårdare för att komma ur svackan. Du kanske skärper till kosten och slutar äta gluten och laktos bara utifall att. Men det blir inte bättre, snarare växer självhatet i takt med att du inser att du inte längre har disciplinen och energin som ju varit ditt signum.

Omgivningen börjar också se en förändring. Din frustration när du missar ett träningspass eller paniken när det inte finns någon lågkolhydratsalternativ till lunch. Rastlösheten, att inte kunna sitta still och titta på en film eller att du alltid föreslår en promenad i ställer för en långfika. Så småningom finns du inte längre med, tackar nej till spontana middagar och går hem tidigt från krogen om du ens dyker upp.

Och till slut kraschar det. Blir mörkt. Du orkar inte mer, hatar gymmet lika mycket som du hatar dig själv för att du inte pallar gå dit. Sover dåligt och kan inte koncentrera dig på jobbet. Myrorna i benen har bytts mot apati samtidigt som paniken inombords växer. Vad är det för fel?!

Övertränande elitmotionärer

SvD har publicerat en artikelserie om elitmotionärer där man bland annat tar upp överträning som ett växande problem. Många av motionärer som tränar inför långlopp är väl pålästa och följer ofta program upplagda av olika träningsexperter. Men många av dessa upplägg tar inte hänsyn till helheten och livssituationen. En elittränare kommer att lägga upp ett program för att nå maximal prestation, men vem tar ansvar för den mentala hälsan?

Uttrycket elitmotionär är problematiskt av flera skäl, bland annat på grund av att elitidrottare oftast bygger sitt liv runt träningen. Man kanske jobbar deltid, skaffar sig flexibla jobb som anpassas efter träningstider eller jobbar med sin idrott så att man enklare kan baka in jobbet med den egna träningen. En ”elitmotionär” har inte sällan ett krävande heltidsjobb som ofta innebär övertid snarare än deltid, familj, sociala krav från vänner och kanske andra engagemang i form av hobbys eller ideella föreningar. Trots detta följer man ofta träningsplaner framtagna av elittränare eller, ännu värre, andra aktiva utövare som lyckats nå prestationer och själva utnämnt sig till ”experter” utan någon formell utbildning.

OTS vs ortorexi – vad är skillnaden?

OTS, eller överträningssyndrom som det kallas på svenska, innebär traditionellt sett att man helt enkelt tränar intensivt utan att ge kroppen den återhämtning den behöver. Ortorexia Atletika innebär också stora mängder träning med hög belastning utan tillräcklig återhämtning. Men en ortorektiker har även en mycket rigid kosthållning, utesluter livsmedel och äter ensidigt. Det handlar alltså om balans mellan träning, återhämtning, energi och näring. När balansen rubbas följer symptom såsom nedstämdhet, tvång, orkeslöshet och sömnproblem, för att nämna några få av flera symptom. Den största skillnaden mellan OTS och Ortorexia atletika är nog, trots allt. att den med OTS kan vila, äta och sova på uppmaning, något en ortorektiker inte klarar av på grund av ångest.

Vägen tillbaka till hälsosam träning

När snedvriden kost och träning är ett faktum är det många som uppsöker vårdcentralen och får en diagnos för utmattningsdepression. De kommer hem med ett recept på antidepressiva och uppmaning till motion, ”nyttig” mat och god sömn. Hur förödande är inte detta för någon som hamnat i den här situationen just på grund av för mycket träning och rigida kostscheman?

Vägen tillbaka från överträningssyndrom och ortorexia atletika är allt annat än lätt, men det går att bli frisk. Och ju tidigare man tar tag i saken desto bättre. Är du orolig för dig själv eller en anhörig? Läs mer om behandlingen av ortorexi och hur du tar första steget.