Träning och ätstörningar

Träning och ätstörningar

Träna bör man… får vi höra hela tiden. Myndigheter, medier, vänner och kollegor – alla prisar träningens fördelar och varnar konsekvenserna av soffliggande.

I takt med träningens popularitet dyker det upp nya träningsformer och möjligheter till att testa nya sporter och aktiviteter. Bloggar skriker ut ”inspiration” och visar hundra varianter av att röra på sig och för vissa kan det bli lite för mycket av det goda.

En fråga som ofta ställs är var gränsen går mellan ett normalt och onormalt träningsbeteende. Svaret ligger i inställningen snarare än träningsmängden. En elitidrottare kan tränga flera timmar om dagen utan att vara ätstörd, medan en betydligt mindre träningsmängd kan vara skadligt för andra.

Vad är ätstörd träning?

En frisk inställning till träning innebär att man:

  • Faktiskt tycker om själva träningen och behöver inte tvinga sig själv. Visst kan vi alla ha motiga dagar, men när man väl är ute på fotbollsplanen, i skidspåret eller simhallen ska man inte må dåligt.
  • Äter för att kunna träna snarare än att äta för att få äta. Yes, för att nå resultat behövs mat och en sund inställning till mat och träning innebär att man äter för att orka genomföra ett pass. Ätstörda tänker ofta tvärt om, man tvingar sig till träningen för att få äta, och missar man ett pass ryker också middagen.
  • Kan hoppa över ett pass om någonting annat dyker upp. En ortorektiker mår så dåligt över ett missat träningstillfälle att hen prioriterar bort vänner, familj, jobb och nöjen. Mat och träning har alltid högsta prio.
  • Kan vila vid sjukdom och skada. En elitidrottare blir troligen inte glad över att bli ordinerad vila, men förstår att det är det snabbaste sättet att komma tillbaka till idrotten. En person med ortorexi eller en annan ätstörning kan inte ta till sig allvaret i situationen utan ger sig ut i löparspåret med allt ifrån halsfluss till stressfrakturer. Återigen tar ångesten över och man riskerar hellre sin långsiktiga hälsa än att lyssna på kroppen.

Linda är en av alla som blivit fri från sin ortorexi efter många års kämpande.

Ätstörning och träning

”Gymmet var min bästa vän och största fiende. Jag vaknade varje morgon med en stor klump i magen och en kropp som kändes så tung att jag knappt kom upp ur sängen. Ändå var rädslan för vad som skulle hända om jag inte tränade starkare. Vad var jag rädd för? Minns knappt idag, men jag tror att det handlade om en rädsla för att tappa den disciplin jag så målmedvetet byggt upp under alla år, helt förlora kontrollen och aldrig orka träna mer. Även att förlora det sammanhang träningen gav mig, min identitet som ”tränings-Linda” och alla mina, oftast lika ortorektiska, vänner. Idag är det helt annorlunda. Jag ser fram emot varje pass och om jag känner mig trött, omotiverad eller om något annat dyker upp har jag inga problem att hoppa över träningen. Jag är starkare, snabbare och trivs bättre i min kropp än någonsin förr. Och nej, ingen ser mig som slö och odisciplinerad, snarare som en pigg och glad tjej som är närvarande och kan prioritera familj och vänner.”

Hur är din inställning till träning? Känner du igen dig i texten? Läs mer om ortorexi för drabbade och boka din wellnessanalys för ett första steg mot en sundare inställning till träning.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: