Träna bör man… får vi höra hela tiden. Myndigheter, medier, vänner och kollegor – alla prisar träningens fördelar och varnar konsekvenserna av soffliggande.
I takt med träningens popularitet dyker det upp nya träningsformer och möjligheter till att testa nya sporter och aktiviteter. Bloggar skriker ut ”inspiration” och visar hundra varianter av att röra på sig och för vissa kan det bli lite för mycket av det goda.
En fråga som ofta ställs är var gränsen går mellan ett normalt och onormalt träningsbeteende. Svaret ligger i inställningen snarare än träningsmängden. En elitidrottare kan tränga flera timmar om dagen utan att vara ätstörd, medan en betydligt mindre träningsmängd kan vara skadligt för andra.
En frisk inställning till träning innebär att man:
”Gymmet var min bästa vän och största fiende. Jag vaknade varje morgon med en stor klump i magen och en kropp som kändes så tung att jag knappt kom upp ur sängen. Ändå var rädslan för vad som skulle hända om jag inte tränade starkare. Vad var jag rädd för? Minns knappt idag, men jag tror att det handlade om en rädsla för att tappa den disciplin jag så målmedvetet byggt upp under alla år, helt förlora kontrollen och aldrig orka träna mer. Även att förlora det sammanhang träningen gav mig, min identitet som ”tränings-Linda” och alla mina, oftast lika ortorektiska, vänner. Idag är det helt annorlunda. Jag ser fram emot varje pass och om jag känner mig trött, omotiverad eller om något annat dyker upp har jag inga problem att hoppa över träningen. Jag är starkare, snabbare och trivs bättre i min kropp än någonsin förr. Och nej, ingen ser mig som slö och odisciplinerad, snarare som en pigg och glad tjej som är närvarande och kan prioritera familj och vänner.”
Hur är din inställning till träning? Känner du igen dig i texten? Läs mer om ortorexi för drabbade och boka din wellnessanalys för ett första steg mot en sundare inställning till träning.